I detta personliga gästinlägg delar en ukrainsk soldat sina erfarenheter från frontlinjen, där spaden ofta är viktigare än vapnet och där han beskriver vikten att gräva snabbt, djupt och utan att vänta och varför det ser ut som det gör. En rå och ärlig skildring av ett krig där varje spadtag kan vara skillnaden mellan liv och död.
Vill du överleva? Gräv
Det var den läxa jag fick lära mig redan 2022. Då var förberedda befästningar byggda med maskiner mest en myt. Kom du ut på en ny position och skulle slå rot, då var det bara att börja gräva, snabbt och djupt.
Att ta en rökpaus? Äta något? Sola? Visst, det är din kropp och ditt liv. Men var medveten om att det kan bli ditt sista andetag, din sista tugga, din sista vila. För det är en självklar sanning: om ett kompani eller en pluton tar ny mark, kommer det snart smälla. Det här är ingen teori, det är sanning, något som också sker gång på gång.
I snitt tar det 30 till 60 minuter innan första drönare och/eller attacker kommer. Ibland dröjer det två timmar. Ibland kommer det efter femton minuter. I värsta fall efter fem minuter.
Dina chanser att överleva mäts i djupet på din skyttegrav
Vill du inte överleva? Då kan du ta det lugnt. Vill du leva? Gräv först, rök sen. Så enkelt är det. Och det har bevisats om och om igen. Vi hade knappt någon maskinutrustning. Inga färdigbyggda befästningar. De lokala myndigheterna i Donbass, hur ska man säga det? Var inte särskilt hjälpsamma. Och absolut inte överallt. Så, ville du överleva, då får du gräva själv. Det är infanteriets lag. Spaden är viktigare än automatvapnet, brukar de som överlevt säga.
Idag kallades Ukrainas försvarsminister Rustem Umerov till parlamentet. Riksdagsledamöterna vill höra hans redogörelse för problemen med Ukrainas fortifikationer. Det har blivit ett hett ämne nu. Plötsligt finns det ”experter” på försvarsbyggande i överflöd. Men när det väl gäller att ta i och gräva, då är det tyst. Däremot svämmar nätet över av människor som ger råd och som tycker till. Samma personer som under pandemin var virusforskare, sedan blev experter på luftförsvar och drönare, är nu ”experter på skyttegravar”.
Men de går inte till fronten. De deltar inte i striderna. De skriver bara, ofta utan att ha den blekaste aning om verkligheten. Det är lätt att komma med enkla svar: ”fienden rycker fram för att vi har dåliga försvarsverk”, ”vi saknar drönare”, ”kommandot gjorde felbedömningar”. Men den här sortens amatöranalyser förvränger verkligheten mer än de klargör den.
Ibland får man intrycket av att det är överbefälhavaren själv som förväntas åka ut och gräva skyttegravar. Och generalstaben också. Och hela arméledningen. Ministern kan inte just nu, han är i parlamentet, men han får väl också åka ut sen…
Låt mig förklara utan känslor, kort och tydligt, vem som ska gräva var:
Första frontlinjen
Där positioner behöver flyttas lite framåt, bakåt eller åt sidan, där gräver vi själva. Som vi alltid har gjort. I pauserna mellan granatnedslag. Ska det komma bakre förband med maskiner? Civila med grävutrustning? Det skulle vara ett självmordsuppdrag, utrustningen skulle förstöras innan den kom fram. Civila kan inte skickas till frontlinjen. Så om vi flyttar vår postering 300 meter bort? Då är det vi som gräver igen. Själva. Tyvärr. Jag hatar det. Men vem annars ska göra det?
Andra försvarslinjen
Den andra försvarslinjen beror på intensiteten i beskjutningen och mängden drönare i luften. Men inte ens där skickar man in civila för att gräva med professionella maskiner. Har man tur, så är det ingenjörstrupperna från Ukrainas stödstyrkor (ZSU:s Support Forces) som arbetar och gräver försvarsverk där.
Sista försvarslinjen
Och så har vi tredje, femte, tionde försvarslinjerna, de som kanske aldrig kommer behöva användas. Eller som kan bli våra nya frontlinjer om läget förvärras. Här handlar det om riktiga befästningar: bunkrar, eldställningar, skyttegravar för att stoppa pansar, taggtråd. Det är det som med rätta kan kallas försvarslinje – inte bara en ”snabbt befästa en linje”.
Men just de här linjerna, de byggs inte av oss i armén. Vi kommer dit först om det blir strid där. Dessa försvarsanläggningar byggs nu av de regionala militära myndigheterna. Det är de som får statliga pengar till det. Så ser verkligheten ut.
Där myndigheterna fungerar bra, då involverar de oss militärer redan på planeringsstadiet eller åtminstone i slutet. Men det händer också att vi kommer ut och upptäcker att ”jo, försvarsverken är snyggt byggda… men på fel plats”. Vad ska jag skjuta på, en kulle? När ser jag fienden – vid 20 meter? Då får allt byggas om enligt våra krav. För visst, de bygger. Men det är vi som ska sitta där sedan.
