Omdefiniera NATO: Kan Europa stå på egna ben?
Ukraina-vänner, efter veckans NATO-toppmöte har jag haft tid att reflektera över alliansens framtid. NATO har betytt mycket för mig personligen, som en ständig trygghet för alla oss som växt upp i den fria västvärlden sedan 1949.
Men så sent som 2019 dödförklarades organisationen av Frankrikes president Macron. USA:s dåvarande president Trump förminskade alliansen, medan Turkiet agerade som om NATO inte existerade. Det fanns ingen samordning, och NATO:s generalsekreterare kämpade för att ens få sin röst hörd.
Allt detta förändrades med Putins invasion av Ukraina i februari 2022. Europas stöd till Ukraina tvingade fram en ny insikt om hotet från Ryssland, vars militärmakt visade sig vara mer Potemkinkuliss än verklig styrka.
NATO:s uppvaknande och Europas sårbarhet
NATO insåg snart allvaret, men USA:s rädsla för kärnvapenupptrappning bromsade hjälpen till Ukraina. Linjer drogs som inte fick överskridas, och varje gång visade det sig att vi hade kunnat agera tidigare. Det förlängde troligen kriget.
Kriget avslöjade något ännu värre: NATO-länderna hade vapensystem, men inga ammunition. Tysklands Bundeswehr kunde inte klara av en dags strid. Storbritanniens armé hade tre dagars kapacitet, flygvapnet fyra. Marinen saknade det mesta. Spanien hade Leopard-stridsvagnar som tog ett år att få igång, Belgien hade F-16-plan i så dåligt skick att många aldrig kommer flyga igen.
Det fanns helt enkelt ingenting kvar att skicka till Ukraina.
Industrikollaps, men också en möjlighet
Den militära industrin hade förfallit. Produktionen av granater var så låg att Ukraina använde mer på två dagar än NATO-länderna kunde tillverka på ett år. Det här blev NATO:s uppvaknande. Många tvivlade på vår förmåga att återindustrialisera, men de hade fel. Nu har vi inte bara mött efterfrågan, utan börjar till och med bygga upp ett överskott. Ukraina får mer och NATO fyller sina egna förråd.
USA:s förändring och Europas vägval
Trump är tillbaka och med honom kaos. Med hans administration präglas av inkompetens, okunnighet och auktoritär populism. Europa vet det. Här värdesätter vi demokrati, utbildning och stabilitet, även om vi har våra brister. Men samtidigt har Trump tvingat och väckt Nato-länderna att öka sin militärabudget.
Det är därför EU tagit initiativet till återrustning, ofta snabbare än NATO självt. Och här står vi nu vid ett vägskäl.
Två vägar framåt
Väg 1: Fortsätta vara beroende av USA, även med Trump vid makten. Vissa tror att Europa aldrig kommer ha teknologin eller militära kapaciteten att stå emot Ryssland utan USA:s hjälp. Att vi måste svälja stoltheten för att hålla USA kvar.
Väg 2: Skapa ett starkt, självständigt Europa. Det skulle inkludera EU, Storbritannien, Kanada, Norge, Island, Turkiet och Ukraina. Tillsammans har vi resurser, människor, teknologi och motivation. Men det kräver reformer: gemensamma upphandlingar, samordnade försvarsbudgetar och en ny militär strategi.
USA:s fokus på Asien och Kina kan ge Europa utrymme att kliva fram. Vi har förlitat oss på USA i decennier. Det har gynnat dem lika mycket som oss, men nu är det dags att ta ansvar.
Dags att stå på egna ben?
Kan vi klara oss utan USA? Ja, men det blir inte lätt. Allt nytt är svårt. Vi behöver återupptäcka Europas betydelse och visa att vi är redo att försvara vår kontinent och våra värderingar.
Vi kan försvara Ukraina och Ukraina kan försvara oss. Det enda som saknas är beslutet. Aldrig har tidpunkten varit mer rätt.
Vilken väg tar vi?
Snart kommer någon (kanske Trump?) säga något så absurt att Europa inte längre kan blunda. Då måste vi välja. Och vi har inte mycket tid kvar.
