Rysslands förnedring i Kaukasus
I Azerbajdzjan har två ryska propagandister från FSB gripits och åtalats. De var ansvariga för landets gren av det ryska statsstyrda mediehuset Sputnik, en kanal underställd Margarita Simonjan, Kremls propagandadrottning. De gripna är Igor Kartavych (chefredaktör) och Jevgenij Belousov (redaktionschef). De anklagas för att ha tagit emot olaglig finansiering och arbetat för FSB under journalistisk täckmantel. I dag greps ytterligare sju medarbetare från samma mediehus och bilderna från gripandena visar dem synbart tilltufsade. Inga försök har gjorts att dölja dem från kamerorna – tvärtom.
Det är tydligt att Baku vill förödmjuka deras uppdragsgivare: Kreml och den ryska staten, inför hela världen.
Men det är inte allt. Dagen innan greps dessutom tio ryska narkotikasmugglare i landet. Även här låg fokus inte bara på själva operationens omfattning, utan på hur den iscensattes. Gripandena genomfördes brutalt, inför kameror, och sändes direkt i nationell media. Det var ingen slump. Lika lite som det ”råkade” sändas ett specialinslag i azerbajdzjansk tv om Rysslands aggressioner och krigsbrott. Baku går till frontalangrepp mot rysk kriminalitet, propaganda och underrättelseverksamhet och gör det med maximal offentlig exponering. Det handlar inte bara om att ”trycka ner Kreml med näsan i smutsen”, utan att hålla fast den där, länge och hårt.
Armenien följer efter
Samtidigt pågår en utrensning i Armenien. Landets premiärminister Nikol Pasjinian håller just nu på att rasera hela nätverket av FSB-agenter inom den armeniska kyrkan och präster i ryska uniformer, som agerat maktspelare på Kremls uppdrag. De har gått för långt, försökt påverka politiken, och får nu betala priset. Och det verkar inte handla om en lätt smäll på fingrarna.
Vad är det som händer?
Frågan är: varför vågar så många plötsligt förödmjuka Ryssland öppet? Har hela regionen plötsligt fått blodad tand? Självklart inte. Viljan att göra detta har funnits länge, men tidigare har länderna i Rysslands närhet hållit tillbaka. Anledningen? Rädsla. Den ryska arméns storlek, Kremls hotfulla retorik och myten om oändliga resurser skrämde. Men sedan kom ”den särskilda militära operationen” i Ukraina.
Och då skedde något avgörande. Alla Rysslands grannländer såg med egna ögon: Kreml är inte så farligt som de vill få det att verka. Mer luft än substans. De ryska underrättelsetjänsterna må vara effektiva mot sin egen befolkning, men förlorar mot ukrainska agenter. Den ryska armén (om den någonsin var stark) är nu kraftigt försvagad efter två års utmattnings-krig.
Ukrainas försvarsmakt har visat att man kan och bör bekämpa ”världens näst starkaste armé”, och att det faktiskt inte är omöjligt. Det är därför Ryssland nu släpas offentligt genom förnedring efter förnedring. Och ingen är längre rädd.
Tvärtom – det verkar nästan som att vissa börjar njuta av det.
