I dagens gästskribent analyseras Europas vägval i en allt farligare omvärld. Efter decennier av naivitet och intern splittring står Europa inför behovet av att återuppbygga sin försvarsvilja, stärka den militära kapaciteten och ena kontinenten kring en gemensam strategisk riktning.
Med fokus på både yttre hot och inre svagheter.
Europa vid ett vägskäl
Europa står inför ett säkerhetspolitiskt vägskäl. Rysslands krig mot Ukraina har brutalt visat att den fredsordning som länge tagits för given inte längre existerar. Ändå har stora delar av Europa levt kvar i föreställningen att krig är något som tillhör historien eller andra delar av världen.
Denna naivitet är i dag en av Europas största svagheter.
Européer har under flera generationer vant sig vid fred, stabilitet och välstånd. Det har skapat en farlig verklighetsförlust. Många har svårt att ens föreställa sig ett krig på europeisk mark, trots att det redan pågår ett i vårt närområde.
Detta har lett till en mental avrustning. Försvar har setts som något förlegat, nationalism som något fult och försvarsvilja som misstänkliggjord. Resultatet är ett Europa som länge varit oförberett, både militärt och psykologiskt, på att försvara sig självt.
Europas försvar måste stärkas nu
Sverige och Europa måste omedelbart skala upp sin vapenproduktion. Det handlar inte om punktinsatser eller symbolpolitik, utan om industriell massproduktion. Särskilt avgörande är produktion av drönare i stor skala, både luftburna och marina. Kriget i Ukraina har visat att volym, tempo och kostnadseffektivitet ofta väger tyngre än enskilda högteknologiska system.
Därutöver krävs en kraftig ökning av produktionen av ammunition, artilleri, automatvapen och annan grundläggande militär materiel. Europas nuvarande lager och produktionskapacitet räcker inte för ett långvarigt högintensivt krig. Det är en farlig illusion att tro att små lager och långsamma leveranskedjor är tillräckliga i dagens säkerhetsläge.
Europa kan inte förlita sig på USA
Det är rimligt att konstatera att USA inte kan, och inte ska, bära huvudansvaret för Europas säkerhet. Europa måste bygga upp ett eget, trovärdigt försvar. Ett starkt Europa i kombination med ett starkt USA gör hela västvärlden säkrare.
I detta perspektiv är det fullt begripligt att Donald Trump, liksom amerikanska befolkningen, kräver att Europa tar större ansvar. Under decennier har många europeiska länder åkt snålskjuts på amerikanska säkerhetsgarantier.
Trumps strategi riskerar att försvaga väst
Samtidigt är Trumps strategi problematisk, när han sänder signaler som gör att Nato i praktiken försvagas, eller att artikel 5 inte längre är självklar. Sådana uttalanden undergräver avskräckningen. De signalerar till Ryssland och Kina att väst är splittrat och osäkert.
När USA antyder att vissa Nato-länder kanske inte kan räkna med kollektivt försvar öppnas ett farligt utrymme för rysk opportunism. Avskräckning bygger på tydlighet och trovärdighet, inte på tvetydiga hot eller politiska utspel.
Det går att förstå den geopolitiska logiken bakom Trumps försök att förbättra relationen med Ryssland. USA:s långsiktigt största strategiska rival är Kina. Att försöka splittra alliansen mellan Moskva och Peking är därför lockande i teorin.
Men i praktiken är detta en illusion. Vladimir Putin kan aldrig lita på USA som långsiktig partner. Amerikanska presidenter byts ut, politiken svänger. Donald Trump kan vara borta inom några år. Xi Jinping däremot sitter med stor sannolikhet kvar under lång tid. För Kreml är Kina en stabilare och mer förutsägbar partner än USA.
Intern splittring försvagar Europas försvar
Europa är en av världens rikaste regioner. Kontinenten har omkring 700 miljoner invånare och enorma ekonomiska resurser. Många européer lever på en materiell nivå som stora delar av världen bara kan drömma om.
Ett tydligt bevis på Europas attraktionskraft är det enorma trycket från emigranter och flyktingar som söker sig hit. Det sker inte av ideologiska skäl, utan därför att Europa erbjuder trygghet, ekonomiskt välstånd och framtidsmöjligheter. Detta välstånd har i många fall utnyttjats.
Man kan konstatera att en betydande del av dessa emigranter saknar vilja att fullt ut bli en del av Europa. I stället väljer många att hålla fast vid sina ursprungliga normer och strukturer, vilket har inneburit att Europa också har importerat kulturer som saknar vilja att integreras i det europeiska samhället.
Ett stort exempel är islamism som har bidragit till parallella samhällen, antisemitism och djup polarisering.
Dessa problem har länge förnekats eller förminskats, och i vissa fall finns fortfarande en ovilja att ens erkänna dem. Framför allt inom den politiska vänstern, som även aktivt har motarbetat försvarssatsningar, militär upprustning och Nato-samarbete.
Även extremhögern bidrar till Europas försvagning. Genom konspirationsteorier om den så kallade ”djupa staten”, ofta med antisemitiska undertoner, sprids bilden av att Ryssland är oskyldigt och att väst i själva verket bär skulden för kriget i Ukraina. Något som Ryssland har lyckats att implementera.
Dessa grupper motarbetar systematiskt uppbyggnaden av ett starkt försvar och försvagar därmed Europa
Europa har också tappat bort något grundläggande, viljan att försvara sitt eget land. Nationalism har demoniserats så till den grad att många européer i dag tvekar inför tanken att försvara sitt samhälle om kriget skulle komma.
Detta är djupt problematiskt. Nationalism, i sin grundläggande form, handlar inte om aggression eller överlägsenhet. Den handlar om ansvar, samhörighet och försvarsvilja. Ett samhälle som inte känner lojalitet till sin egen stat, sitt folk och sitt territorium kommer inte att kunna försvara sig.
Samtidigt ska man inte underskatta människans reaktionsförmåga. Erfarenheten visar att försvarsviljan ofta ökar snabbt när hotet blir verkligt. Men att vänta tills kriget står vid dörren är en farlig strategi.
Om Europa förmår ta itu med dessa utmaningar har vi förutsättningar att bli starka. Vi har befolkningen. Vi har kapitalet. Vi har teknologin. Det som saknas är politisk vilja, sammanhållning och en gemensam strategisk riktning.
Europas val
Europa står nu inför ett val. Antingen fortsätter vi på vägen av splittring, naivitet och intern konflikt. Något som Ryssland, Kina och Iran önskar.
Eller så tar vi ansvar, bygger upp vår försvarsförmåga och återfinner viljan att skydda vår kontinent.
Europa har möjligheten att bli en stormakt. Inte genom aggression, utan genom styrka, sammanhållning och trovärdig avskräckning. Men det kräver att vi vill det. Och att vi i väst klarar av att enas.
