Ryssland bombar städer medans Ukraina skär av krigsmaskinens blodomlopp
Rysslands återkommande robotattacker mot Kiev, Kharkiv, Odessa och andra ukrainska städer dödar civila och skapar enorm förstörelse. Men efter flera års fullskaligt krig finns få tecken på att terrorn har brutit ukrainarnas försvarsvilja. Ukrainas angrepp mot ryska raffinaderier, transporter och militära försörjningskedjor bygger på en annan logik: inte att skrämma befolkningen till underkastelse, utan att steg för steg försvaga Rysslands förmåga att fortsätta kriget.
Ännu en natt har Kiev och dess omgivningar utsatts för ryska robotangrepp.
Minst 14 dödades i Kiev-regionen och ytterligare civila skadades inne i huvudstaden. Ryssland förstörde lagerbyggnader, bränder uppstod och vrakdelar föll i närheten av bostadshus. Ryssland hävdar som vanligt att militära logistikanläggningar var målet, men konsekvenserna drabbade återigen människor långt från fronten.
För ukrainarna är detta en fruktansvärd men inte längre ovanlig morgon.
Kiev beskjuts regelbundet. Detsamma gäller Kharkiv, Odessa, Dnipro, Zaporizjzja, Pavlohrad och städerna närmast fronten. Många invånare har lärt sig att sova avbrutet, söka skydd och därefter försöka fortsätta sin vardag bland sirener, explosioner och strömavbrott.
Vilket militärt mål försöker Ryssland uppnå?
Vissa ryska attacker riktas naturligtvis mot militära anläggningar, försvarsindustri, transporter och energisystem som också används av Ukrainas försvar.
Men den bredare kampanjen mot städer och civil infrastruktur har även ett tydligt psykologiskt syfte.
Kreml hoppas att åratal av rädsla, död och materiell förstörelse till slut ska bryta den ukrainska befolkningens motståndsvilja. Tanken är att ukrainarna ska tröttna på kriget, vända sig mot sin egen regering och kräva fred på nästan vilka villkor som helst.
Efter flera år har strategin ännu inte gett det resultat Moskva eftersträvar.
Attackerna har orsakat ett oerhört mänskligt lidande, men de har inte tvingat Ukraina att kapitulera. Tvärtom har de ofta förstärkt uppfattningen att en fred på ryska villkor endast skulle lämna landet försvarslöst inför nästa angrepp.
Den gamla teorin om strategisk bombning
Man kan bomba ett samhälle till underkastelse, och det är inte ny.
Den italienske generalen och militärteoretikern Giulio Douhet hävdade redan på 1920-talet att kontroll över luftrummet och massiva attacker mot motståndarens städer och bakre områden snabbt skulle kunna bryta befolkningens vilja och därmed avgöra kriget utan långvariga markstrider.
Historien har emellertid visat hur osäker den teorin är.
Tysklands bombningar av Storbritannien bröt inte britternas motstånd. De allierades massiva bombningar av Tyskland orsakade förödelse men ledde inte ensamma till kapitulation. Inte heller den enorma amerikanska bombkampanjen mot Nordvietnam gav den politiska seger som Washington eftersträvade.
Bombningar kan förstöra resurser och begränsa motståndarens handlingsfrihet. Men när civila uppfattar att deras land utsätts för ett existentiellt angrepp kan attackerna lika gärna stärka viljan att fortsätta kämpa.
Ukrainas strategi har ett annat mål
Det vore därför missvisande att beskriva de ukrainska långdistansattackerna som en spegelbild av Rysslands bombningar av ukrainska städer.
Ukraina försöker visserligen göra krigets kostnader synliga för den ryska befolkningen. Men den centrala militära målsättningen är att slå mot konkreta delar av den ryska krigsekonomin som raffinaderier, bränsledepåer, exportterminaler, ammunitionslager, flygbaser, militära fabriker, järnvägar och större logistikanläggningar.
När vi slår ut raffinerier, påverkas inte bara en byggnad. Effekterna sprider sig vidare till bränsleproduktionen, transporterna, jordbruket, exportintäkterna och arméns försörjning.
Rysslands sjöburna export av oljeprodukter föll med omkring 33 procent i juli jämfört med månaden innan. Minskad produktion efter ukrainska angrepp och ryska exportbegränsningar för att hantera den inhemska bristen anges som viktiga orsaker.
Tidigare i sommar täckte den ryska bensinproduktionen enligt Reuters källor endast omkring 65 procent av den normala säsongsefterfrågan. Skadade raffinaderier hade då skapat stora underskott, köer vid bensinstationer och behov av ökade leveranser från bland annat Belarus och Indien.
De tusen skärsårens strategi
Ukrainas angrepp behöver alltså inte slå ut hela den ryska oljeindustrin på en enda natt. Strategin liknar snarare döda genom tusen skärsår.
Ett enskilt förstört lager avgör inte kriget. Inte heller ett skadat raffinaderi, en bombad järnväg eller ett nedbränt logistikcentrum.
Men när attackerna upprepas snabbare än Ryssland hinner reparera, ersätta och skydda anläggningarna kan effekterna börja förstärka varandra.
Minskad raffinaderikapacitet skapar bränslebrist, som i sin tur skapar bränslebrist som försvårar transporter och dyrare och osäkrare transporter påverkar jordbruk, handel och industri.
Minskad export reducerar statens inkomster.
Företag som förlorar lager och leveranser får problem att betala lån, löner och underleverantörer.
Varje enskild skada kan vara hanterbar. Den verkliga faran för Ryssland uppstår när flera system börjar svikta samtidigt.
Logistikcentrum är inte alltid civila mål
Ukraina har också angripit lager och distributionscentraler som tillhör stora ryska handelsföretag, däribland Wildberries.
Sådana attacker är mer komplicerade än angreppen mot rena militära anläggningar. Vi vet att vissa lager används för att förse den ryska krigsmakten med drönarkomponenter och annan militärmateriel. Samtidigt kan anläggningarna ha civila anställda och hantera vanliga konsumentvaror.
Enligt Financial Times har ukrainska källor beskrivit Wildberries som en del av den militära logistiken, men de senaste attackerna har också orsakat dödsfall och skador i Ryssland.
Ukraina måste därför fortsätta göra tydliga målval och vidta alla praktiskt möjliga åtgärder för att begränsa civila förluster. När vi suddar ut skillnaden mellan militära och civila mål, och ett militärt effektivt angrepp förlorar de i sin tur politiskt och moraliskt värde.
Putin känner inte samma kostnad som befolkningen
Ett grundläggande problem med Ukrainas strategi är att Vladimir Putin och hans närmaste krets inte personligen behöver stå i bensinkön, förlora sin affärsverksamhet eller se sina egna inkomster försvinna.
Ett auktoritärt system kan också fördela kostnaderna ojämnt.
Man prioriterar ned civila behov medan armén får det bränsle och de resurser som finns kvar. Missnöje kan mötas med censur, propaganda och repression snarare än politiska eftergifter.
Därför ska ingen förvänta sig att några månader av bränslebrist automatiskt leder till att Kreml avslutar kriget.
Ryssland är fortfarande ett stort land med betydande energiresurser, omfattande industri och förmåga att flytta bördan från staten till hushållen och näringslivet.
Men det betyder inte att attackerna saknar effekt.
Putin behöver inte känna folkets lidande för att påverkas av att arméns försörjning blir dyrare, att exportinkomsterna minskar och att allt större resurser måste användas för luftförsvar, reparationer och bevakning långt från fronten.
Angreppen måste bedömas utifrån resultaten
Den viktiga frågan är därför inte vilken sida som genomför flest attacker eller producerar de mest dramatiska bilderna.
Frågan är vad attackerna faktiskt åstadkommer.
Rysslands robotar kan döda många människor och förstöra hela bostadskvarter. Men om den ukrainska armén fortsätter försvara fronten och befolkningen inte kräver kapitulation har Kreml ändå misslyckats med sitt övergripande psykologiska mål.
Ukrainas drönare kan bära betydligt mindre sprängladdningar. Men om de återkommande angreppen minskar raffinaderiernas produktion, tvingar fram exportstopp och stör den militära logistiken kan deras strategiska effekt vara större än vad själva explosionerna antyder.
Det är skillnaden mellan att framför allt skapa förstörelse och att systematiskt försöka försvaga motståndarens förmåga att föra krig.
Min reflektion
Ryssland tycks fortfarande hoppas att ukrainska civila till slut ska ge upp före den ukrainska armén.
Det är samma grundtanke som präglat stora delar av den ryska luftkampanjen sedan invasionen började: gör vardagen så farlig, mörk och outhärdlig att befolkningen kräver underkastelse.
Men efter flera år borde Kreml ha förstått att strategin inte fungerar som planerat.
Ukrainas långdistansattacker bygger på en mer genomtänkt logik. Målet är inte i första hand att få vanliga ryssar att demonstrera mot Putin, även om ett växande missnöje kan öka trycket på regimen. Målet är att slå mot de resurser som gör det möjligt för Ryssland att fortsätta kriget.
En stridsvagn behöver bränsle. Ett stridsflygplan behöver reservdelar, elektronik och fungerande flygbaser. En armé behöver järnvägar, lager, lastbilar, livsmedel och pengar.
Inget enskilt ukrainskt angrepp kommer att få Ryssland att falla. Men krig avgörs sällan av en enda dramatisk händelse.
De kan däremot avgöras när tusentals mindre skador till slut bildar en större systemkris – när reparationerna inte längre hinner ikapp förstörelsen och när varje nytt problem gör nästa problem svårare att hantera.
Ryssland försöker bryta Ukrainas vilja.
Ukraina försöker bryta Rysslands förmåga.
På längre sikt kan det senare visa sig vara den betydligt effektivare strategin.
Om du vill stödja oss?
Svensk Krigare är en organisation dedikerad till att hjälpa och stödja svenska krigare, instruktörer och behövande i Ukraina. Genom att du blir en av oss och blir en Svensk Krigare kan vi förstärka vårt arbete och göra en verklig skillnad på plats.
Som Svensk Krigare har du två nivåer att välja på:
- Svensk Krigare – Stödmedlem: 48 kr/månad
- Genom att bli en Stödmedlem bidrar du med 48 kr varje månad.
- Svensk Krigare – Elitmedlem: 189 kr/månad
- Genom att stödja oss med 189 kr varje månad blir du en Svensk Krigare.
Att bli Svensk Krigare innebär inte bara att du ger ekonomiskt stöd, utan också att du visar ditt engagemang och stöd för vår sak. Tillsammans kan vi göra skillnad och bidra till en bättre framtid för de som kämpar och de som är i behov.
Klicka här för att bli Svensk Krigare – Medlem
Tack för ditt stöd och engagemang!
