Ukraina har flyttat fronten in i Ryssland
Medan Ryssland fortsätter att kämpa om byar och små områden längs fronten har Ukraina förändrat spelplanen. Raffinaderier, fabriker, flygbaser och logistiska knutpunkter hundratals, ibland tusentals, kilometer från Ukraina är inte längre säkra. Fronten går inte längre bara genom Donetsk och Zaporizjzja. Ukraina har på många sätt flyttat den långt in i Ryssland.
När man följer kriget i Ukraina är det lätt att fastna i kartorna, något som jag och många med mig tjatat om den sista tiden. En by blir röd, några kvadratkilometer byter ägare och ryska styrkor avancerar några hundra meter längs någon del av fronten. Det är naturligtvis viktigt och ska självklart inte underskattas. Frontlinjen avgör fortfarande vilka områden som kontrolleras av Ukraina respektive Ryssland och där utkämpas fortfarande krigets blodigaste strider.
Men samtidigt pågår ett annat krig som blir allt viktigare och som inte syns på de vanliga frontkartorna. Det utkämpas vid ryska raffinaderier, flygbaser, ammunitionslager, fabriker och logistiska knutpunkter långt bakom fronten. Det kanske mest intressanta är att avstånden hela tiden ökar.
Nästan 2 000 kilometer från Ukraina
Den 11 augusti attackerades oljeraffinaderiet Orsknefteorgsintez i Orenburgregionen. Orsk ligger nästan 1 900 kilometer från Ukraina, ett avstånd som för bara några år sedan hade gjort platsen närmast irrelevant för ukrainsk krigföring. Efter attacken började det brinna i anläggningen och enligt industrikällor till Reuters stoppades raffineringen. Anläggningen har kapacitet att bearbeta omkring 115 000 fat olja per dag.
Orsk är dessutom långt ifrån ett isolerat exempel. Ukraina har under lång tid angripit ryska raffinaderier, oljedepåer, flygbaser, militärindustri och andra strategiska mål, men räckvidden och omfattningen har successivt ökat. Därför tycker jag att det börjar bli missvisande att betrakta varje brinnande raffinaderi som en enskild spektakulär attack. Det vi ser är snarare en långsiktig ukrainsk kampanj mot Rysslands förmåga att föra krig.
Ryssland flyttar fronten några kilometer & Ukraina flyttar den tusentals
Det finns en intressant kontrast mellan de två ländernas strategier (har skrivit en analys om detta Ryssland bombar städer medans Ukraina skär av krigsmaskinens blodomlopp.) Ryssland koncentrerar enorma resurser på att pressa den fysiska frontlinjen västerut. Det kostar soldater, stridsfordon, ammunition och enorma mängder pengar, medan resultaten ofta mäts i hundratals meter eller några kilometer.
Ukraina har inte samma resurser som Ryssland och kan knappast vinna ett långvarigt utnötningskrig genom att försöka bli en mindre kopia av den ryska armén. I stället försöker Ukraina förändra själva spelplanen. När en ukrainsk långdistansdrönare kan flyga 1 500 eller närmare 2 000 kilometer och träffa en strategisk anläggning inne i Ryssland händer något principiellt viktigt: Rysslands geografiska djup, som historiskt varit en av landets största militära fördelar, börjar förlora en del av sitt värde.
En fabrik, flygbas eller energianläggning behöver inte längre ligga i Belgorod eller Kursk för att befinna sig inom räckhåll för Ukraina. Ju längre de ukrainska systemen når, desto större del av Ryssland blir en del av krigets bakre front.
Ett brinnande raffinaderi är inte ett förstört raffinaderi
Här behövs samtidigt en viktig nyansering. På sociala medier ser man ofta en film på ett brinnande ryskt raffinaderi och några minuter senare kommer påståenden om att anläggningen är ”förstörd”. Så enkelt fungerar det naturligtvis inte. Ett raffinaderi är en enorm industriell anläggning och en drönare med en relativt begränsad stridsdel kan orsaka en spektakulär brand utan att hela anläggningen slås ut.
Bränder släcks, skadade delar repareras och produktionen kan ibland återupptas förhållandevis snabbt. Men det betyder inte att attackerna saknar betydelse. Den intressanta frågan är vad som händer när attackerna kommer igen och igen. Då måste Ryssland reparera anläggningar, anskaffa reservdelar, hantera produktionsstopp och framför allt försöka skydda dem mot nästa attack.
Och antalet potentiella mål är enormt. Ryssland har raffinaderier, oljeterminaler, flygbaser, ammunitionslager, militärindustri, järnvägar, hamnar och andra strategiska anläggningar utspridda över ett gigantiskt territorium. Det går helt enkelt inte att placera avancerat luftvärn bredvid allting.
Ukrainas egna sanktioner
Ukrainarna har börjat använda ett intressant uttryck för strategin: ”long-range sanctions” dvs långdistanssanktioner. Begreppet är ganska träffande. Europa och USA försöker minska Rysslands förmåga att finansiera och bedriva kriget genom ekonomiska sanktioner. Ukraina har skapat en betydligt mer handfast variant.
I stället för att enbart försöka hindra en rysk anläggning från att köpa vissa komponenter försöker Ukraina slå ut komponenterna som redan sitter där. I stället för att bara försöka begränsa Rysslands oljeintäkter försöker man störa själva produktionen, raffineringen och distributionen. Sanktionerna får därmed en fysisk dimension.
Man skulle lite förenklat kunna uttrycka det så här: Västs sanktioner beslutas i Bryssel och Washington. Ukrainas sanktioner kan anlända klockan tre på morgonen med en stridsspets.
Rysslands stora luftvärnsproblem
Här finns också en effekt som ofta underskattas. Varje nytt område som ukrainska drönare kan nå skapar ytterligare ett problem för den ryska militärledningen, eftersom Ryssland måste bestämma vad som är viktigast att skydda. Moskva och andra stora städer ska försvaras samtidigt som flygbaser, raffinaderier, militärfabriker, hamnar, ammunitionslager och kritisk energiinfrastruktur behöver luftvärn.
Ryssland har ett omfattande luftförsvar, men det är inte obegränsat. Ett luftvärnssystem som placeras vid ett raffinaderi 1 500 kilometer från Ukraina kan inte samtidigt skydda en flygbas närmare fronten. Därför kan till och med en ukrainsk drönare som skjuts ner ha åstadkommit något strategiskt. Ryssland har tvingats lägga pengar, personal och avancerad militär utrustning på att försvara ett område som tidigare betraktades som säkert.
Ju längre Ukraina kan slå, desto större blir detta problem. Det handlar inte bara om hur många drönare som träffar sina mål, utan om hur mycket av Rysslands resurser som måste bindas för att försöka förhindra att de gör det.
Rysslands enorma territorium blir också en svaghet
Det finns nästan något ironiskt i utvecklingen. Rysslands enorma geografiska storlek har i århundraden varit en av landets största strategiska tillgångar. Avstånden har gjort det möjligt att flytta människor, produktion och militära resurser långt från fienden. Viktig industri har kunnat ligga hundratals eller tusentals kilometer bakom fronten och därmed varit praktiskt taget omöjlig att angripa.
Billiga långdistansdrönare håller på att förändra den ekvationen. Ett enormt territorium innebär nämligen också enorma ytor som måste försvaras. Ukraina behöver inte kontrollera det ryska luftrummet och behöver inte heller kunna slå mot varje mål. Det räcker att hitta tillräckligt många luckor i ett luftförsvar som tvingas täcka ett allt större område.
Det är kanske en av drönarkrigets största förändringar. Geografiskt djup ger fortfarande skydd, men inte alls samma skydd som tidigare.
Två helt olika kartor över samma krig
Det betyder naturligtvis inte att utvecklingen vid den traditionella fronten blivit oviktig. Ukraina har fortfarande stora problem. Ryssland har fler soldater, större industriella resurser och fortsätter genomföra offensiva operationer. Ukrainska soldater måste fortfarande hålla fronten och varje förlorad stad eller försvarslinje spelar roll.
Men om man enbart tittar på kartan över Donbas riskerar man att missa en stor del av kriget. Det finns numera egentligen två kartor. På den ena finns den traditionella frontlinjen där ryska och ukrainska soldater slåss om skogsbälten, samhällen och städer. På den andra finns hundratals potentiella strategiska mål utspridda över ett enormt ryskt territorium.
Den andra kartan blir större för varje ny generation ukrainska långdistansdrönare och robotar.
Fronten finns där Ukraina kan nå dig
Under krigets första år kunde en rysk fabriksarbetare eller företagsledare tusen kilometer från Ukraina betrakta kriget som något som pågick långt borta. Samma sak gällde personalen på en avlägsen flygbas eller chefen för en militär fabrik. Den tiden håller på att försvinna.
Ukraina kommer knappast kunna förstöra hela den ryska oljeindustrin med drönare. Det behöver man förmodligen inte heller. Målet är snarare att göra kriget dyrare: tvinga fram fler reparationer, fler produktionsstopp, mer luftvärn, längre transporter, dyrare logistik och en ständig osäkerhet om vilket mål som står på tur nästa natt.
Ryssland försöker fortfarande flytta frontlinjen västerut, några hundra meter här och någon kilometer där. Men samtidigt har Ukraina gjort något som på längre sikt kan visa sig minst lika betydelsefullt.
Ukraina har flyttat fronten åt andra hållet, inte några kilometer, utan nästan två tusen kilometer in i Ryssland.
Om du vill stödja oss?
Svensk Krigare är en organisation dedikerad till att hjälpa och stödja svenska krigare, instruktörer och behövande i Ukraina. Genom att du blir en av oss och blir en Svensk Krigare kan vi förstärka vårt arbete och göra en verklig skillnad på plats.
Som Svensk Krigare har du två nivåer att välja på:
- Svensk Krigare – Stödmedlem: 48 kr/månad
- Genom att bli en Stödmedlem bidrar du med 48 kr varje månad.
- Svensk Krigare – Elitmedlem: 189 kr/månad
- Genom att stödja oss med 189 kr varje månad blir du en Svensk Krigare.
Att bli Svensk Krigare innebär inte bara att du ger ekonomiskt stöd, utan också att du visar ditt engagemang och stöd för vår sak. Tillsammans kan vi göra skillnad och bidra till en bättre framtid för de som kämpar och de som är i behov.
Klicka här för att bli Svensk Krigare – Medlem
Tack för ditt stöd och engagemang!
