Varför kollapsar inte den ukrainska fronten?
Ukraina har färre soldater än Ryssland, mindre industriell kapacitet och har under lång tid kämpat med brist på både manskap och ammunition. Ryssland har samtidigt pressat den ukrainska fronten nästan oavbrutet. Ändå har den stora kollaps som så många gånger förutspåtts aldrig kommit. Förklaringen kan vara att drönarkriget håller på att förändra själva matematiken bakom ett militärt genombrott.
Om man enbart tittar på förutsättningarna borde Ukraina ha mycket svårt att hålla fronten. Ryssland har en betydligt större befolkning, kan rekrytera fler soldater och har under kriget ställt om stora delar av sin ekonomi för militär produktion. Till detta kommer ett stort övertag inom bland annat glidbomber och på vissa frontavsnitt ett betydande numerärt övertag.
Under flera år har vi därför hört ungefär samma varning: den ukrainska fronten är nära att brista. När Avdiivka föll skulle nästa försvarslinje kollapsa. När Ukraina fick problem kring Pokrovsk skulle ryssarna snart få sitt stora genombrott. Bristen på ukrainska soldater skulle till slut göra det omöjligt att hålla en mer än tusen kilometer lång front.
Problemen är verkliga och ska inte förminskas. Ändå har något märkligt hänt. Fronten har inte kollapsat.
Ryssland avancerar men långsamt
Ryssland fortsätter att genomföra offensiva operationer och erövra territorium. Men tittar man på vad Ryssland faktiskt får för sina enorma insatser blir bilden betydligt mer komplicerad. På flera av de hårdast omstridda frontavsnitten handlar framryckningarna fortfarande om små områden och mycket långsamma förflyttningar.
De senaste dagarna är ett bra exempel. Ryssland fortsätter offensiva operationer kring bland annat Pokrovsk och Novopavlivka, men enligt Institute for the Study of War noterades inga ryska framryckningar där den 15–16 augusti. Det betyder naturligtvis inte att fronten står still överallt eller att Ryssland inte längre kan avancera. Däremot visar det hur svårt det blivit att omvandla ett stort resursövertag till snabba territoriella vinster.
Samtidigt finns en utveckling som fått betydligt mindre uppmärksamhet. Ukraina uppgav nyligen att ukrainska styrkor under året återtagit 745 kvadratkilometer längs en omkring 60 kilometer lång del av den sydöstra fronten. Den oberoende ukrainska karttjänsten DeepState bekräftade att Ukraina återtagit 19 samhällen och pressat tillbaka ryssarna i ytterligare områden.
Det här betyder inte att Ukraina plötsligt håller på att vinna tillbaka hela landet. Men det visar att fronten är betydligt mer dynamisk än den ibland framställs.
Det moderna slagfältet straffar koncentration
För att förstå varför den ukrainska fronten fortfarande håller måste man förstå hur mycket själva slagfältet förändrats sedan 2022.
Ett klassiskt militärt genombrott kräver koncentration. Man samlar soldater, stridsvagnar, ingenjörsförband, artilleri, ammunition och logistik på ett begränsat område. Därefter försöker man skapa ett lokalt numerärt övertag, slå hål på försvarslinjen och snabbt föra in nya förband genom luckan innan motståndaren hinner reagera.
Problemet är att koncentration på dagens slagfält också innebär synlighet.
Över stora delar av fronten finns ständigt spaningsdrönare i luften. Vägar, skogspartier, byggnader och möjliga uppmarschområden övervakas. När fordon eller större grupper soldater börjar samlas kan informationen snabbt skickas vidare till FPV-drönare, artilleri och andra vapensystem.
Det som traditionellt behövs för att skapa ett genombrott riskerar alltså samtidigt att skapa ett mycket attraktivt mål.
Därför anfaller ryssarna i små grupper
Det är en av anledningarna till att de stora mekaniserade anfallen blivit betydligt ovanligare. I stället använder Ryssland allt oftare små grupper av infanterister som försöker infiltrera ukrainska positioner. Två, tre eller fem soldater kan röra sig framåt, gömma sig i ett skogsbälte eller en förstörd byggnad och därefter invänta nästa grupp.
Det är långsamt, men betydligt svårare att upptäcka än en kolonn med tjugo pansarfordon.
Problemet är att metoden samtidigt gör det svårare att skapa ett riktigt genombrott. Små grupper kan infiltrera en försvarslinje, inta en byggnad eller pressa fram fronten några hundra meter. Men det är något helt annat än att bryta igenom och därefter snabbt föra fram tusentals soldater, fordon, bränsle och ammunition genom luckan.
Ryssland har alltså delvis tvingats anpassa sin offensiva taktik till ett slagfält som gör just stora offensiver extremt kostsamma.
Ukrainas svar heter Drone Line
Ukraina har samtidigt försökt göra detta till en medveten försvarsstrategi. Landets så kallade Drone Line är inte bara ett projekt för att köpa fler drönare, utan ett försök att systematisera hur obemannade system används längs hela fronten.
Tanken är relativt enkel dvs skapa flera kilometer djup-zon framför och bakom frontlinjen där en motståndare har mycket svårt att röra sig utan att upptäckas och angripas. Ukrainska försvarsdepartementet beskriver själv målet som en 10–15 kilometer djup zon där drönare kontinuerligt ska understödja infanteriet och angripa ryska styrkor.
Det är särskilt viktigt för Ukraina eftersom landet inte har råd att möta Ryssland soldat mot soldat. Om Ryssland kan skicka tio soldater och Ukraina måste använda tio egna för att stoppa dem kommer Ukraina förr eller senare få problem. Om samma ryska grupp däremot kan stoppas av två ukrainska soldater tillsammans med ett antal drönare förändras matematiken.
Det betyder inte att drönare ersätter infanteriet. Någon måste fortfarande hålla terrängen. Men tekniken gör det möjligt för färre människor att kontrollera betydligt större områden.
Ingenmanslandet har blivit enormt
Det gamla begreppet ”ingenmansland” har därför fått en helt ny betydelse. Under första världskriget kunde det handla om några hundra meter mellan två skyttegravar. I Ukraina kan den farliga zonen sträcka sig många kilometer från själva frontlinjen.
En lastbil med ammunition behöver inte längre komma fram till skyttegraven för att bekämpas. Den kan angripas tio eller tjugo kilometer bakom fronten. Ett artillerisystem kan upptäckas när det förflyttas. Ett ledningsfordon kan följas. En grupp soldater som samlas inför ett anfall kan upptäckas innan den ens når sin utgångsposition.
Och här uppstår ytterligare ett problem för den anfallande sidan. Ju närmare fronten man kommer, desto farligare blir logistiken. Soldater behöver fortfarande mat, vatten och ammunition. Fordon behöver bränsle. Skadade måste evakueras. Men varje transport innebär en risk att upptäckas, något som jag har skrivit om i min senaste Analys ”Ryssland bombar städer medans Ukraina skär av krigsmaskinens blodomlopp”.
Det är svårt att genomföra ett snabbt genombrott när varje väg bakom fronten samtidigt kan övervakas från luften.
Ryssland har naturligtvis anpassat sig
Det vore dock ett stort misstag att beskriva detta som ett ensidigt ukrainskt teknologiskt övertag. Ryssarna lär sig också, och ibland mycket snabbt. Ryssland har byggt upp egna avancerade drönarförband och använder bland annat fiberoptiska FPV-drönare som inte kan störas ut med traditionell elektronisk krigföring.
Ryssland kombinerar dessutom drönare med ett område där man fortfarande har ett tydligt övertag: flyget. Glidbomber används för att slå sönder ukrainska försvarspositioner och hela byggnader innan ryskt infanteri försöker infiltrera området. Det är en brutal men effektiv metod och en av de största utmaningarna för Ukraina.
Det pågår därför en ständig teknisk kapplöpning. Ukraina hittar en lösning. Ryssland hittar ett motmedel. Ukraina utvecklar nästa lösning och några månader senare försöker Ryssland kopiera eller kringgå den.
Det är en av anledningarna till att kriget förändras så snabbt.
Ukrainas största problem finns fortfarande kvar
Allt detta får inte skymma Ukrainas kanske största långsiktiga problem dvs bristen på människor.
En drönare kan döda en rysk soldat, slå ut ett fordon eller stoppa en transport, men den kan inte permanent hålla en skyttegrav eller försvara en stad. Där behövs fortfarande människor. Om de ukrainska förbanden blir för tunna kommer Ryssland förr eller senare hitta luckor.
Teknik köper därför framför allt något som Ukraina desperat behöver och det är tid.
Varje rysk attack som stoppas av drönare i stället för genom en blodig infanteristrid sparar ukrainska soldater. Varje ryskt fordon som förstörs innan det når fronten minskar trycket på försvararna. Varje logistikkedja som bryts gör det svårare för Ryssland att utnyttja sitt numerära övertag.
Det är kanske där svaret på frågan finns.
Varför kollapsar inte fronten?
Den ukrainska fronten håller inte därför att Ukraina plötsligt fått fler soldater än Ryssland. Den håller inte heller därför att Ryssland slutat anfalla eller saknar resurser.
Den håller därför att själva förhållandet mellan soldat, territorium och eldkraft håller på att förändras.
Drönare, sensorer, elektronisk krigföring och precisionsvapen gör det möjligt för relativt små försvarsstyrkor att övervaka och bekämpa betydligt större områden än tidigare. Samtidigt gör samma teknik det oerhört farligt för angriparen att samla den mängd människor och materiel som krävs för ett klassiskt genombrott.
Det skapar ett märkligt krig där Ryssland kan ha fler soldater, fler glidbomber och större industriella resurser men behöva kämpa i veckor eller månader för några kilometer.
Det betyder inte att den ukrainska fronten inte kan kollapsa. Den risken finns, särskilt om Ukrainas problem med manskap förvärras eller det västerländska stödet minskar kraftigt.
Men hittills har Ukraina lyckats göra något som kanske är betydligt viktigare än vad förändringarna på kartan antyder.
Man har hittat ett sätt att göra Rysslands storlek mindre avgörande.
Ryssland har fortfarande fler människor. Ukraina försöker se till att varje ukrainsk soldat kan försvara sig som om han vore flera.
Och så länge den ekvationen fungerar kommer den stora ukrainska frontkollapsen fortsätta att vara något som förutspås betydligt oftare än den faktiskt inträffar.
Om du vill stödja oss?
Svensk Krigare är en organisation dedikerad till att hjälpa och stödja svenska krigare, instruktörer och behövande i Ukraina. Genom att du blir en av oss och blir en Svensk Krigare kan vi förstärka vårt arbete och göra en verklig skillnad på plats.
Som Svensk Krigare har du två nivåer att välja på:
- Svensk Krigare – Stödmedlem: 48 kr/månad
- Genom att bli en Stödmedlem bidrar du med 48 kr varje månad.
- Svensk Krigare – Elitmedlem: 189 kr/månad
- Genom att stödja oss med 189 kr varje månad blir du en Svensk Krigare.
Att bli Svensk Krigare innebär inte bara att du ger ekonomiskt stöd, utan också att du visar ditt engagemang och stöd för vår sak. Tillsammans kan vi göra skillnad och bidra till en bättre framtid för de som kämpar och de som är i behov.
Klicka här för att bli Svensk Krigare – Medlem
Tack för ditt stöd och engagemang!
