Är Putins nästa kort en eskalation utanför Ukraina
CIA-chefen John Ratcliffe gjorde igår (den 25 augusti) ett ovanligt och oanmält besök i Moskva. Samtidigt varnar amerikansk och europeisk underrättelsetjänst för att Vladimir Putin kan vara på väg att höja insatserna och testa NATO:s sammanhållning. Det betyder inte att ryska stridsvagnar står redo att rulla in i Baltikum. Nästa ryska eskalation kan bli betydligt mer subtil och just därför farligare.
Något märkligt hände i Moskva den 25 augusti. CIA-chefen John Ratcliffe anlände till den ryska huvudstaden för möten med ryska företrädare. Resan hade inte offentliggjorts i förväg och varken CIA eller Vita huset har berättat vad samtalen handlade om.
Vi ska därför vara försiktiga med slutsatserna. En hemlighetsfull resa är inte i sig bevis för att något dramatiskt är på väg att inträffa. Underrättelsetjänster behöver hålla kontakt med varandra även mellan fientligt inställda stater, inte minst för att undvika missförstånd som kan leda till en okontrollerad eskalation.
Men jag kan inte låta bli att tycka att tidpunkten är väldigt intressant!
Det var den första kända resan till Moskva av en amerikansk CIA-chef sedan William Burns reste dit i november 2021. Burns hade då skickats av president Joe Biden för att varna Kreml efter att amerikansk underrättelsetjänst sett tecken på att Ryssland förberedde ett angrepp mot Ukraina.
Tre månader senare inledde Putin den fullskaliga invasionen.
Det betyder naturligtvis inte att historien kommer att upprepa sig (det är faktist en myt). Men när chefen för CIA återigen dyker upp i Moskva samtidigt som amerikansk underrättelsetjänst varnar för en förändrad rysk riskaptit finns det anledning att åtminstone fundera över vad är det amerikanerna ser?
Ukraina ombads hålla igen
Det finns ytterligare en detalj som gör Ratcliffes resa intressant. Inför besöket bad USA Ukraina att undvika flyganfall mot Moskva, Sankt Petersburg och vissa områden i norra Ryssland under måndag, tisdag och onsdag eftersom ett flygplan med en högt uppsatt amerikansk företrädare skulle färdas till den ryska huvudstaden.
Det säger ingenting om innehållet i samtalen, men det visar att besöket planerades på en nivå där Washington ansåg det nödvändigt att koordinera med Ukraina.
Samtidigt kommer allt fler varningar från amerikanska och europeiska underrättelsekällor om att Putins sätt att bedöma risk kan vara på väg att förändras.
Amerikanska underrättelsebedömningar pekar enligt CBS på att Putin kan vara mer villig än tidigare att godkänna provokativa operationer som når in på NATO:s territorium. Det behöver inte handla om en regelrätt invasion. Tvärtom pekar bedömningarna på cyberangrepp, sabotage, hybridoperationer och andra åtgärder som går att förneka eller hålla under tröskeln för ett öppet krig.
Syftet skulle kunna vara betydligt enklare än att besegra NATO militärt dvs att testa alliansen!
Putin behöver inte besegra NATO
NATO:s styrka bygger inte bara på stridsvagnar, flygplan och kärnvapen. Den bygger framför allt på trovärdighet.
Artikel 5 innebär att ett väpnat angrepp mot ett medlemsland betraktas som ett angrepp mot alla. Det är en av världens starkaste militära avskräckningsmekanismer eftersom Ryssland måste utgå från att ett angrepp mot exempelvis Estland i slutänden kan innebära konflikt med USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Polen och resten av alliansen.
Men vad händer om det inte är uppenbart att ett angrepp har ägt rum?
Vad händer om en okänd drönare exploderar vid en militär installation? Om en undervattenskabel förstörs? Om ett ammunitionslager börjar brinna efter sabotage? Om beväpnade män utan nationsbeteckningar skapar en gränsincident? Eller om ett cyberangrepp slår ut kritisk infrastruktur samtidigt som Moskva bestämt förnekar all inblandning?
Då förändras problemet från militärt till politiskt.
Och det är precis där Ryssland skulle kunna vilja testa NATO.
Putin behöver kanske inte besegra NATO (Något som jag skrev om under 2024). Det kan räcka att försöka bevisa att NATO inte kan bestämma sig för om det blivit angripet.
Varningarna kommer från flera håll
Det här är inte en teori som uppstått efter CIA-chefens Moskvabesök. Varningarna har kommit under flera månader.
Lettisk underrättelsetjänst uppgav redan i juni att man såg indikationer på att Ryssland förberedde möjliga militära provokationer riktade mot de baltiska staterna eller Polen. Bedömningen var samtidigt att Ryssland inte hade kapacitet att öppna en fullskalig andra front mot NATO. Det är en viktig skillnad!
Ryssland är redan hårt bundet i Ukraina. Att samtidigt inleda ett konventionellt krig mot NATO vore ett enormt militärt risktagande och skulle kunna få katastrofala konsekvenser för Kreml.
Men en begränsad provokation kräver helt andra resurser.
Robotar, drönare, sabotage, cyberoperationer eller en konstruerad gränsincident skulle kunna användas för att skapa en kris utan att Ryssland omedelbart behöver skicka divisioner över NATO:s gränser.
Polen och de baltiska länderna har därför under sommaren återkommande varnat för just sådana scenarier.
Vi har redan sett hur gråzonen fungerar
Det här är dessutom inte någon helt ny typ av rysk strategi. Under många år har Ryssland opererat i gråzonen mellan fred och öppet krig.
Cyberangrepp, desinformation, sabotage och operationer genom mellanhänder har en stor fördel dvs Moskva kan förneka inblandning samtidigt som motståndaren tvingas avgöra hur långt man är beredd att gå i sitt svar.
Under augusti har NATO dessutom tvingats diskutera nya incidenter i både polskt och rumänskt luftrum. NATO beskrev den 12 augusti de senaste kränkningarna som farliga och oacceptabla och konstaterade att de visar en ökande rysk tolerans för risk.
Det är just ordet risk som är intressant.
Putin behöver inte ha blivit irrationell för att eskalera. Det räcker att han gör bedömningen att kostnaden för att inte eskalera börjar bli större än risken med att göra det.
Kriget går inte som Kreml behöver
Ryssland fortsätter att avancera på delar av fronten i Ukraina. Men efter mer än fyra års fullskaligt krig har Kreml fortfarande inte lyckats uppnå sina ursprungliga mål.
Ukraina kapitulerade inte. Kyiv föll inte. Den ukrainska staten kollapsade inte.
I stället har kriget blivit ett enormt utnötningskrig där Ryssland betalar dyrt för relativt begränsade territoriella framgångar. Samtidigt har Ukraina flyttat kriget allt längre in på ryskt territorium genom attacker mot raffinaderier, militärindustri, flygbaser och logistiska anläggningar.
Det finns nu dessutom uppgifter om att Ryssland genomför beredskapsövningar inför en möjlig ny mobilisering. Enligt västerländska underrättelsekällor har sådana övningar bland annat genomförts i Kaliningrad, där militären övat hur mobiliserade soldater ska inkvarteras, försörjas och beväpnas.
Det finns ännu inget beslut om en ny mobilisering och övningarna kan mycket väl handla om Rysslands behov av fler soldater i Ukraina. Det vore därför fel att använda dem som bevis för att Putin planerar ett angrepp på NATO.
Men de visar att Kreml fortfarande söker efter sätt att skapa mer militär kraft.
Varför skulle Putin vilja skapa en ny kris?
Här kommer vi till den mer spekulativa delen.
Om Putin bedömer att han inte kan tvinga Ukraina till kapitulation på slagfältet finns egentligen två huvudalternativ dvs acceptera att de politiska målen måste begränsas eller försöka förändra spelplanen.
Putin har hittills gång på gång valt det senare.
När den ursprungliga invasionen misslyckades mobiliserade Ryssland fler soldater. När Ukraina fick västerländska vapen svarade Ryssland med nya hot och eskalation. När sanktionerna började bita ställdes ekonomin allt mer om för krig.
En kris någon annanstans skulle kunna tjäna flera ryska syften samtidigt. Den skulle tvinga europeiska regeringar att fokusera på sin egen säkerhet, binda militära resurser utanför Ukraina och skapa en politisk diskussion om hur långt NATO egentligen är berett att gå.
Framför allt skulle den kunna testa USA.
NATO:s svagaste punkt är inte militär
Det finns knappast någon realistisk möjlighet för Ryssland att vinna ett konventionellt krig mot hela NATO. Alliansens samlade ekonomi, flygvapen, flotta och tekniska resurser är helt enkelt för stora.
Men det betyder inte att NATO saknar svagheter.
Den potentiellt största svagheten är politisk.
NATO består av 32 demokratier som måste kunna enas när en kris uppstår. Det är relativt enkelt om hundra ryska stridsvagnar kör över gränsen till Estland. Då råder knappast någon tvekan om vad som har hänt.
Det blir betydligt svårare om händelsen är liten, tvetydig och konstruerad för att skapa osäkerhet.
Media och politiker kommer uttala sig om Var det verkligen Ryssland? Var det ett misstag? Kommer politiker att våga använda Artikel 5 eller kommer de påstå att så allvarligt var det inte?
Det är sådana frågor en välkonstruerad provokation skulle försöka skapa.
Putins nästa kort kan vara eskalation
Vi vet fortfarande inte varför John Ratcliffe reste till Moskva. Vi vet inte vad som sades bakom de stängda dörrarna och vi vet definitivt inte om Putin redan har fattat något beslut om en ny eskalation.
Det är viktigt att säga det tydligt.
Men vi vet att amerikansk underrättelsetjänst ser tecken på en förändrad rysk riskkalkyl. Vi vet att underrättelsetjänster och politiska ledare i NATO:s östra medlemsländer har varnat för möjliga ryska provokationer. Vi vet att NATO redan hanterar ryska kränkningar och hybridoperationer. Och nu vet vi att CIA-chefen gjorde ett mycket ovanligt besök i Moskva.
Var och en av dessa saker kan förklaras för sig. Tillsammans är de värda att hålla ögonen på.
Jag tror därför inte att vi i första hand ska leta efter nästa ryska eskalation i form av hundratusentals soldater som marscherar över ytterligare en gräns. Ryssland är redan hårt belastat av kriget i Ukraina.
Om Putin väljer att höja insatserna är det betydligt mer sannolikt att han börjar någonstans i gråzonen mellan fred och krig.
Något tillräckligt allvarligt för att kräva ett svar, men tillräckligt otydligt för att skapa diskussion om vilket svar som är rätt.
För Putins nästa stora test behöver kanske inte handla om Ukrainas förmåga att försvara ännu en stad.
Det kan handla mer om att NATO:s förmåga att försvara sitt eget löfte.
Om du vill stödja oss?
Svensk Krigare är en organisation dedikerad till att hjälpa och stödja svenska krigare, instruktörer och behövande i Ukraina. Genom att du blir en av oss och blir en Svensk Krigare kan vi förstärka vårt arbete och göra en verklig skillnad på plats.
Som Svensk Krigare har du två nivåer att välja på:
- Svensk Krigare – Stödmedlem: 48 kr/månad
- Genom att bli en Stödmedlem bidrar du med 48 kr varje månad.
- Svensk Krigare – Elitmedlem: 189 kr/månad
- Genom att stödja oss med 189 kr varje månad blir du en Svensk Krigare.
Att bli Svensk Krigare innebär inte bara att du ger ekonomiskt stöd, utan också att du visar ditt engagemang och stöd för vår sak. Tillsammans kan vi göra skillnad och bidra till en bättre framtid för de som kämpar och de som är i behov.
Klicka här för att bli Svensk Krigare – Medlem
Tack för ditt stöd och engagemang!
