Ryssarna värderar inte männsikoliv
Ryssland har tre och en halv gånger så stor befolkning som Ukraina, denna fördel använder ryssarna med en kall likgiltighet för sina soldater och en extremt slösaktig användning av infanteri. När kriget fortskrider och förlusterna av utrustning ökar, blir behovet av fler män ännu större. Ryssland kastar in sina soldater i strid i så stora mängder att, precis som under världskrigen, så skapar massan en kraft som de hårt pressade ukrainska försvararna har svårt att stå emot på lång sikt.
Denna strategi har en viss framgång, vilket gör att Ryssland fortsätter att använda den. Men det finns en stor svaghet: Vad händer om de inte kan rekrytera tillräckligt med soldater? Eftersom Ryssland styrs av en skör diktatur, riskerar en fullskalig mobilisering att bryta det redan försvagade samhällskontraktet, vilket kan leda till protester och missnöje som inte lätt kan undertryckas.
Bristen på soldater förvärras
Ändå kräver kriget fler män – minst 1 300 om dagen, vilket motsvarar cirka 475 000 nya rekryter per år för att täcka nuvarande förluster. Det är en häpnadsväckande siffra, och om förlusterna fortsätter i denna takt kan antalet döda nå över 1,1 miljoner om ett år.
Trots de enorma förlusterna har Ryssland gjort betydande framsteg på grund av sitt fokus på att vinna till varje pris, oavsett hur många liv det kostar. Men detta kan inte fortsätta i längden. Soldaternas moral är låg, och de befinner sig ofta i en ohållbar situation med fienden framför sig och ryska barriärtrupper bakom sig. Men även om deras motivation är låg, pressas de ändå till att fortsätta slåss.
En annan svaghet är Rysslands oförmåga att skapa genombrott på fronten, då de saknar den tekniska utrustningen för att utnyttja sådana framgångar. Deras strategi har varit att långsamt mala ner Ukraina och hålla dem i defensiven. Det har hindrat Ukraina från att bygga upp reserver som skulle kunna användas för en större motoffensiv.
Ryssland behöver mer soldater
Ryssland blir alltmer desperat efter soldater. Den ryska flottan har tvingats överlämna besättningen från ett hangarfartyg som troligen aldrig kommer gå till sjöss igen, och dessa sjömän har bildat ett bataljon med kodenamn ”Frigate” och skickats till fronten. Deras förluster har varit så stora att det väckt bestörtning i Ryssland, särskilt bland flottans familjer som har starka band och snabbt sprider information.
Bristen på arbetskraft har lett till att ryska befälhavare har beordrat elit drönaroperatörer till fronten, där de snabbt dödats. Detta har upprört många ryska soldater som inte kan förstå varför så viktiga färdigheter slösas bort.
Den ryska militären har också tvingats fylla sina led med fängelsefångar, vilket underminerar arméns etos. Samtidigt försöker regeringen tvinga kvinnor att ta över mäns jobb i industrin, men detta har mötts med motstånd från kvinnor, särskilt med tanke på Rysslands nyligen mildrade lagar om våld i hemmet.
Trots höga löner och signeringsbonusar har rekryteringen inte nått upp till de nödvändiga nivåerna. Regionala myndigheter har misslyckats med att nå sina kvoter, och nu centraliseras rekryteringsprocessen. Men det verkar som att alla i Ryssland numera känner någon som har dött vid fronten, och få vill hamna där själva.
Sammanfattning
Utan en tvingad mobilisering blir det allt svårare för Ryssland att övervinna sitt rekryteringsproblem. Frågan är om Putin vågar riskera ett folkligt uppror för att få de soldater han behöver. Endast tiden får utvisa.
