Ett krig mellan vänner – En ukrainsk berättelse om lojalitet, svek och överlevnad
Denna artikel är skriven av en gästskribent från Ukraina, en före detta student vid Kharkivs universitet som nu är bosatt i Israel. Han delar en personlig berättelse om kriget, där gamla vänner och kurskamrater har hamnat på motsatta sidor av frontlinjen.
För två år sedan, den 26 januari 2023, förlorade jag en vän.
Kapten Andrij, en ukrainsk nationalgardist och min kurskamrat från Kharkivs universitet, svarade aldrig mer på mina meddelanden. Han befann sig vid den ukrainska försvarslinjen i Bakhmuts industriområde, där striderna var som värst.
Kvällen innan vi förlorade kontakt skrev han till mig:
”- Vi har förluster, men vi håller ut.”
Han bad om fler värmekameror, och jag lovade att skicka dem
Men sedan – tystnad.
Några dagar senare, den 3 februari, kontaktade jag officeren i hans brigad för att fråga om de fått leveransen av värmekameror och termounderställ, skickade av Israels vänner till Ukraina. Jag fick ett kort, sakligt svar:
”-Ja, vi fick allt. Tack. Men Andrij kommer vi aldrig att få se igen.”
Jag frågade om det fanns någon chans att han tagits till fånga. Svaret var iskallt:
”-Nej, inga chanser. De hamnade under artillerield. De drog sig tillbaka, men hans kropp blev kvar. Bakhmuts köttkvarn i sin renaste form…
Eftersom hans kropp aldrig återfanns, kunde han formellt aldrig förklaras död. För hans familj fanns bara ett papper: ”försvunnen i strid.”
”Avel” och ”Kommissar” – två kurskamrater, två öden
Andrij hade stridsnamnet ”Avel” – en solid, något eftertänksam ukrainsk man, alltid noggrann i sina beslut.
Men i varje berättelse om Avel finns också en Kain.
Den Kain som svek var vår gemensamma kurskamrat, Slava, en gång en övertygad kommunist och en trogen anhängare av sovjetisk nostalgi. Han fick smeknamnet ”Kommissar” under studietiden eftersom han envist försvarade kommunismens ideal, även när vi andra redan ansåg det vara nonsens.
Våra vägar skiljdes åt efter universitetet.
Slava anslöt sig till de proryska separatisterna i Kharkiv våren 2014, deltog i stormningen av den regionala administrationen och flydde sedan till Luhansk, där han blev officer i de ryska ockupationsstyrkornas specialförband.
Vid något tillfälle hittade han mig på sociala medier och skickade ett meddelande:
”- Kom hit och se hur vi bygger Novorossija och bekämpar ukronazisterna!”
Jag frågade honom rakt ut:
”- Och om du möter Andrij i strid – kommer du att skjuta?”
Hans svar var lika brutalt som kallt:
”- Med största nöje.”
Kriget splittrar inte efter etnicitet, utan efter lojalitet
Jag är långt ifrån att se världen i svart och vitt. Det handlar inte om ukrainare mot ryssar, utan om valet mellan rätt och fel.
Jag känner många etniska ryssar från Kharkiv som slåss för Ukraina – och jag har sett etniska ukrainare som gått över till Putins sida.
Vi hade en kurskamrat från Ivano-Frankivsk, en stolt västukrainare som skröt om sina Karpatiska rötter. I slutet av 90-talet blev han fängelsevakt i Moskva och gjorde karriär inom det ryska rättsväsendet.
En annan kurskamrat, nu docent i historia, satt med sin familj i en jordkällare nära Kharkiv under de första veckorna av invasionen. Under bombningarna höll han ett yx- och högaffel i sina händer. Jag frågade varför.
Hans svar:
”- Det finns ryska sabotagegrupper överallt. Om de kommer – då har jag något att försvara mig med.”
När han blev intervjuad av den israeliska tidningen Haaretz, direkt från sin jordkällare, fick han frågan:
”- Varför flyr du inte?”
Hans svar sa allt om den ukrainska viljan att stå emot:
”- Varför skulle jag fly från den mark där min familj har bott i över 400 år?”
Detta är den ukrainska verkligheten, en verklighet som Putins propaganda aldrig kommer att förstå.
Historien är inte längre bara dammiga arkiv – den lever mitt ibland oss
Jag har tur. Jag är i Israel, ett land som har sett krig, lidande och överlevnadens kraft.
Men mina vänner i Kharkiv har inte samma lyx. Historien har slagit in dörren och tvingat sig in i deras liv.
I dag firar Kharkivs universitet sitt 220-årsjubileum. Tiotals av dess studenter och alumner har redan dött i kampen mot Rysslands aggression.
Det onda som har invaderat mina vänners liv har namn och adress.
Och det måste besegras.
– Gästskribent: Shimon Briman, israelisk journalist
