En ny era för Europa?
FN-stadgan undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco. USA:s första ambassadör till FN var ingen mindre än Eleanor Roosevelt, änka till den tidigare presidenten Franklin D. Roosevelt. Det var en roll som hennes make lovat henne, och efter hans död uppfyllde president Truman detta löfte. Både Eleanor och hennes make trodde starkt på FN som ett verktyg för att leda världen in i framtiden och upprätthålla fred – en internationell regelbaserad ordning som miljontals hade kämpat och dött för att skapa.
Men den världsordningen har nu begravts. Den 28 februari 2025 – bara några månader före sin 80-årsdag – dog den efter en lång kamp med sin ökande irrelevans. Den slutgiltiga dödsstöten kom från den plats där den en gång föddes: Ovala rummet i Vita huset. Den nuvarande amerikanska presidenten valde att ställa sig på den auktoritära sidans sida, röstade med fienden i FN och försökte sedan förnedra den verkliga ledaren för den fria världen – Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj.
Demokratiernas reaktion och USA:s svek
Över hela världen slöt demokratierna upp bakom Zelenskyj – med undantag för Viktor Orbáns Ungern, som knappt kan räknas som en demokrati längre. EU:s ledare, liksom de i Kanada, Australien, Nya Zeeland och många andra länder, ställde sig solidariskt bakom Ukraina. Samtidigt hyllade USA:s republikaner sin president för att han ”stod upp för Amerika”. En ryggradslös grupp av politiker, för rädda för att säga något annat, prisade mannen som förstörde amerikanska värderingar – samtidigt som de lämnade en bakdörr öppen ifall de plötsligt behövde byta riktning.
Det finns dock några grundläggande fakta om den rådande situationen och utsikterna för fred som vi måste ha i åtanke:
- Ukraina vill ha fred – men inte till vilket pris som helst.
- Ukraina behöver amerikanskt stöd – men inte till vilket pris som helst.
- Ryssland förlorar kriget – det har inte förändrats.
- USA:s president har ett märkligt förhållande till Putin. Det avslöjades nyligen att han pratar med den ryske ledaren nästan varannan dag – något han själv erkände när han fick frågan. Samtidigt har det ryska statliga nyhetsorganet TASS identifierats som närvarande i Ovala rummet under ett möte med Zelenskyj. Vita huset påstår att de ”råkade komma in av misstag” – i det Ovala rummet? Samtidigt är Associated Press och Reuters knappt ens välkomna längre.
- Europa har till slut insett att det måste stå på egna ben. Tysklands kommande förbundskansler Merz talar öppet om att ”uppnå självständighet från Amerika”.
- Frankrike och Storbritannien befinner sig i en svår sits.
Vi vet alla vad Ukraina vill. Vi vet också att om det krävs, kommer landet att fortsätta slåss – med eller utan amerikanskt stöd. Men USA:s nya position är att försöka tvinga Zelenskyj att avsluta kriget för att det ska bli lättare för dem att göra affärer med Putin. Det är en förvriden verklighet, men det är där vi står idag.
USA:s svek och Europas nästa steg
När den amerikanske presidenten lämnade för en golfhelg i Mar-a-Lago, sa han i en snabb presskonferens att det som störde honom mest var hur mycket Zelenskyj ”hatade och respektlöst behandlade Putin”. Det är tydligt att det finns en märklig relation mellan de två ledarna, och det väcker frågor om vissa teorier – som Krasnov-hypotesen – kanske ändå har någon grund.
Vi måste acceptera verkligheten: USA har bytt sida. Men det är dit presidenten och hans närmaste rådgivare alltid velat gå. De har konsekvent motarbetat Ukraina de senaste 18 månaderna. De satte upp en så gott som omöjlig överenskommelse för Zelenskyj att underteckna, och när han lyckades förhandla fram något som i princip var värdelöst, spelade det ingen roll – det enda presidenten brydde sig om var att kunna säga att han gjort en ”deal”. Nu har USA en ursäkt för att sluta stödja Ukraina.
Och som bevis på hur snabbt det går, så fort presidenten satte sig på sitt plan mot Florida och Zelenskyj var på väg till London, gick det ut order om att undersöka möjligheten att stoppa redan planerade vapenleveranser till Ukraina.
Detta satte britterna i en knivig situation. De hade just firat att Labour-ledaren Keir Starmer hade lyckats hålla den amerikanska presidenten på god fot, även om det innebar att acceptera ett dåligt avtal om Chagosöarna och Diego Garcia. Nu ställdes de inför ett svårt val. De visste att de måste stödja Ukraina, men ingen vill ännu pressa USA bortom brytpunkten.
Samma dilemma fanns i Frankrike, där president Macron var chockad över händelseförloppet. En del av Starmer-Macron-strategin var att säkerställa ett smidigt möte med Zelenskyj och hålla USA engagerat. Nu tvingas Europa tänka om – ska Nato reformeras, eller behövs en helt ny försvarsallians? Tyskland diskuterar redan ett försvarspaket på 200 miljarder euro för att stärka sin egen säkerhet och industri.
Samtidigt planerar EU en akut stödfond på 6 miljarder euro för Ukraina, med ett bredare paket på 30 miljarder euro, som en del av en långtidsstrategi på 700 miljarder euro. Fördelningen av kostnader baseras på ländernas BNP, där Frankrike exempelvis väntas bidra med cirka 4,12 miljarder euro. Macron försöker positionera sig som EU:s ledare i stödet till Ukraina, men samtidigt underminerar Frankrike och tre andra länder (Italien, Spanien och Portugal) hela paketet.
Ryssland är på bristningsgränsen
Det viktigaste att komma ihåg: Ryssland är på bristningsgränsen. Putin kan fira sin manipulation av USA, men hans land är på väg att förlora kriget. Den ukrainska strategin av utmattning fungerar – den ryska armén är uttröttad, genomsnittsåldern för soldater är nu 50 år och rekryteringen går trögt. De kan knappt hålla sina positioner, och Ukraina tar tillbaka områden som Toretsk och Chasiv Jar.
Dessutom har Ukraina fört kriget mot Rysslands industriella infrastruktur – raffinaderier, flygfält, vapenfabriker och ammunitionslager bombas ständigt. Ryssland kan inte göra något åt det. Istället riktar de in sig på civila mål, vilket bara ökar Ukrainas beslutsamhet att kämpa vidare.
Det stora orosmomentet i Europa är att om USA häver sanktionerna mot Ryssland, kommer Putin aldrig ha något incitament att förhandla i god tro. För tillfället är sanktionerna USA:s enda hävstång mot Kreml, men om de försvinner kan Ryssland faktiskt vinna på marken.
Europas väg framåt – avgörande konferens i London
På söndag den 2 mars hålls en avgörande konferens i London. Kung Charles kommer att delta för att använda sin ”soft power” och tillföra tyngd till mötet. Det är ingen slump att konferensen sker i London – det markerar att detta handlar om hela Europa, inte bara EU. President Zelenskyj kommer självklart att närvara.
Samtidigt i USA försöker en viss Rubio i utrikesdepartementet få Zelenskyj att be om ursäkt för sitt agerande. Men Zelenskyj har inget att be om ursäkt för.
Vissa säger att detta möte kan bli det viktigaste för Europas framtid på 80 år. Om det blir startskottet för en mer självständig och kraftfull europeisk säkerhetsstruktur, kan det förändra världens maktbalans för alltid. Det får inte bara bli ord – det måste leda till handling.
