Gästskribent
I denna artikel, skriven av en svensk gästskribent som själv stridit i Ukraina under krigets första år, får vi en direkt och personlig bild av hur Rysslands så kallade ”eftergifter” i verkligheten ser ut. Genom egna erfarenheter från fronten visar skribenten varför det ryska misslyckandet inte är ett resultat av välvilja, utan av motstånd och nederlag.
Till Trump: Det här är inte rysk generositet, det är ett nederlag
Du kanske inte tror det, men enligt Trump gör Ryssland faktiskt eftergifter. Det säger Trump i alla fall. Han påstår att deras eftergift är att de inte har tagit hela Ukraina. Att de nu är villiga att stoppa kriget och det, menar Trump och hans administration i Vitahuset, är en sorts kompromiss från deras sida.
USA:s president använder det här som ett argument när han får frågan varför alla fredsinitiativ hittills mest liknar ukrainska eftergifter och ryska krav. För några dagar sedan sa Trump framför kamerorna att Ryssland minsann redan gör eftergifter, eftersom de inte tagit hela landet.
Men, herr president…
Jag måste vara ärlig med dig: du har blivit grundlurad.
Det är inte en eftergift att inte ta hela Ukraina, det är ett misslyckande. Ryssland ville. De försökte. De gav allt, men de kunde inte. Jag var där. Jag såg det med egna ögon. Jag minns precis hur det var våren 2022.
Stora kolonner av pansar och soldater dundrade mot Ukrainas nyckelstäder. Attacken mot Kyiv från tre fronter, stormningen av Kharkiv, luftlandsatta eller amfibiska trupper mot Odessa. De höll inte igen. De gjorde ingen paus vid floden Irpin och ropade ”vi skulle kunna ta Kyiv nu, men vi väljer att inte göra det”. Nej. De blev stoppade. Av 72:a brigaden. Av lokala försvarsstyrkor. Av artilleri, drönare, och frivilliga i sportkläder med AK-74.
Vi visste inte vilka som kom till undsättning ibland, det var folk i civila kläder med pansarskott, Gerilla-enheter, snubbar som dök upp, slog ut en rysk stridsvagn och försvann in i skogen. Men en sak var säker: ingen rysk eftergift stoppade dem. Det gjorde Ukrainas folk.
De trodde, på riktigt, att det inte fanns något organiserat ukrainskt försvar kvar. Att deras ”näst-bästa armé i världen” bara kunde marschera in. Men vi visade dem motsatsen. Trots ett skrämmande underläge i artilleri och ammunition. Jag minns när vi låg i skyttegravarna vid Lysytsjansk:
– ”Har vi inga kanoner?”
– ”Jo.”
– ”Hur många?”
– ”Hemligt… men färre än två!”
Så såg verkligheten ut. På natten fick vi stryk av ryskt artilleri. Nattetid gick vi till motoffensiv. Bakhåll, nattliga räder, aktivt försvar. Ukrainarna slogs för deras hem, för deras familjer. Jag var där som en naiv och smått förvirrad svensk.
Men det som ändå höll oss vid liv? Den Ukrainska volontärrörelse som saknar motstycke. Jag vet att USA har en stark tradition av filantropi, men ni har aldrig hört något som Ukrainas hjälprörelse 2022–2023. Det finns ett skämtsamt uttryck i Ukraina:
”- Ge oss två dagar och vi samlar ihop till en atombomb. Vi köper den i Sverige och väntar en vecka vid polska gränsen för leverans.”
Det är självklart ett skämt, men skämtet innehåller ändå en viss sanning om hur den Ukrainska befolkningen på något vis löser kritiska problem, hur omöjligt de än låter.
Att Ryssland inte har tagit hela Ukraina är inte en eftergift. Det är ett nederlag.
De försökte, men de misslyckades. Det är verkligheten.
Så när Trump säger att Putin har gjort en eftergift; då måste jag bara svara:
Nej, herr president. De åkte på pisk, rejält med pisk!
