EU står inför en allvarlig brist på sprängämnen som hotar att fördröja produktionen av artillerigranater till Ukraina, en kritisk komponent i krigsinsatsen mot Ryssland. Den komplexa tillverkningscykeln för artillerigranater har visat sig vara mycket utmanande, och nu riskerar ytterligare flaskhalsar att uppstå.
The Economist har belyst hur komplicerad hela tillverkningscykeln för artillerigranater är, där ytterligare ett problem har uppstått – bristen på sprängämnen.
I januari erkände EU att man inte hade uppfyllt sitt löfte att förse Ukraina med en miljon granater fram till mars 2024. Den 15 mars avsatte EU ytterligare 500 miljoner euro för att öka produktionen av ammunition. Men den största flaskhalsen är något som tills nyligen ingen tänkt på – bristen på sprängämnen.
Programmet i fråga kallas ”Ammunition Support Act” (Asap) och tre fjärdedelar av finansieringen, eller omkring 372 miljoner euro, kommer att tilldelas tillverkare för att producera explosiva ämnen. Europa behöver stora mängder bränsle för att uppfylla sitt mål att producera två miljoner granater per år fram till slutet av 2025. Varje artillerigranat fylls med 10,8 kg sprängämnen som TNT, HMX eller RDX. Ytterligare laddningar krävs också för att avfyra projektilerna. Andra vapen kräver ännu mer sprängämnen: till exempel väger stridsspetsen för Storm Shadow-missilen cirka 450 kg.
Problemet är att tillverkare av sprängämnen inte är säkra på att produktionen kan skalas upp och fruktar att industrins specifika karaktär kommer att förhindra den dramatiska ökning av produktionen som Ukraina behöver för att förbli konkurrenskraftig på slagfältet.
Kalla krigets slut ledde till en kraftig minskning av efterfrågan på vapen, vilket tvingade många europeiska tillverkare av sprängämnen att minska produktionen eller helt enkelt stänga sina fabriker. Storbritannien, till exempel, stängde sin sista sprängämnesfabrik 2008. Den sista större europeiska tillverkaren av TNT ligger i norra Polen. I andra länder privatiserades många statliga företag eller lades i malpåse. Under årtionden var deras produktion anpassad för fredstida förhållanden, inte för produktion i industriell skala.
Ta till exempel sprängämnena som ingår i huvudladdningen för en artillerigranat eller raket. Endast några få företag producerar fortfarande högenergetiska material enligt NATO-standard. Ett av dem är Chemring Nobel, som har sin fabrik i Saetre, Norge. Det andra är franska Eurenco, som har en fabrik i Karlskoga, Sverige. Efter Rysslands invasion ökade beställningarna från båda företagen. Hos Eurenco är de fulltecknade fram till 2030, och Chemring-fabriken i Saetre körs för fullt.
Dessa företag investerar för närvarande i kapacitetsökning. Men en industrinsider noterar att det kan ta tre till sju år att bygga en fabrik från grunden. Till exempel bygger den tyska jätten Rheinmetall ett komplex för produktion av sprängämnen i Ungern, men produktionen kommer inte att börja förrän 2027.
Tillverkare av sprängämnen står också inför egna problem, varav ett är bristen på kvalificerad arbetskraft. Få unga människor vill arbeta med sprängämnen efter examen.
Mitt i dessa svårigheter söker vissa ammunitionstillverkare sprängämnen från andra håll. Rapporter indikerar att indiska och japanska tillverkare av sprängämnen delvis fyller denna lucka. Vissa experter är dock oroade över att sprängämnen från utlandet är av lägre kvalitet och därför kan skada utrustningen. Retoriken från europeiska regeringar är optimistisk, och det är sant att vissa framsteg görs – i slutet av 2024 förväntas EUårliga produktion av projektiler nå åtminstone 1,4 miljoner enheter, jämfört med cirka 500 000 för ett år sedan.
När Frankrikes president Emmanuel Macron lade den första stenen till Eurenco raketbränslefabrik i Bergerac den 11 april, försvarade han Frankrikes ”militärekonomi”. Enligt honom kommer fabriken att öppna på rekordtid – till 2025.
