Ukrainas rotationsproblem
Det finns beslut som ser bra ut på papper. De känns rimliga, nästan självklara och de går att formulera på ett sätt som får alla att nicka instämmande. Ordern om obligatorisk rotation från fronten efter två månader är ett sådant beslut. Den signalerar ansvar, omtanke och militär rationalitet. Problemet är bara att krig inte utkämpas på papper.
Du klarar max 30 dagar
Ingen soldat kan stå i strid hur länge som helst utan att bryta ihop. Kroppen orkar kanske, men huvudet gör inte det. Erfarenheter från tidigare konflikter, inte minst från USA:s studier under Irakkriget, pekar tydligt åt ett håll.
En soldat håller sin skärpa, sina instinkter och sin disciplin på hög nivå i ungefär trettio dagar. Det är då allt fungerar som det ska. Man rör sig rätt, reagerar rätt och tar inte onödiga risker. Efter det börjar något förändras. Tröttheten smyger sig på, men inte som en vanlig trötthet utan som en nedbrytning av omdömet. Små genvägar tas, försiktigheten släpper och det som tidigare var automatiska reflexer blir plötsligt medvetna val som ibland ignoreras. Det är då risken skjuter i höjden.
Mot den bakgrunden framstår två månader inte längre lika bra. Men det är bättre än inget, betydligt bättre än att sakna en tydlig tidsgräns helt. Men det förändrar inte grundproblemet. För verkligheten vid fronten handlar inte om vad som är optimalt, utan om vad som är möjligt.
Verklighetens krig
I en välfungerande brigad, där bemanningen är tillräcklig och ledarskapet stabilt, går det att bygga rotationssystem som faktiskt fungerar. Infanteriet kan stå i skyttegravarna i två veckor och sedan roteras bakåt. Inte till någon lyx, men till en plats där man kan tvätta sig, sova, reparera utrustning och återhämta sig tillräckligt för att fungera igen. Därefter tillbaka till fronten.
Det är ingen perfekt lösning, men det är en fungerande rytm som håller förbandet stridsdugligt över tid.
Problemet är att kriget i Ukraina långt ifrån alltid utkämpas under sådana förutsättningar. Många enheter är kraftigt underbemannade. I vissa fall ligger de på under femtio procent av sin ursprungliga styrka. Då uppstår en fråga som inga order i världen kan trolla bort. Vem ska rotera ut vem?
Det är här teorin kolliderar med verkligheten. En order från högsta ledningen kan vara hur genomtänkt som helst. Den kan vara militärt korrekt, psykologiskt motiverad och taktiskt vettig. Men den förutsätter något som inte alltid finns dvs tillräckligt med soldater. För den enskilde kompanichefen vid fronten handlar det inte om att tolka intentioner, utan om att hantera ett konkret läge.
Om det inte finns någon som kan ta över positionen, då finns det inget utrymme för rotation.
Då uppstår ett val som egentligen inte borde finnas. Antingen följer man ordern och lämnar positionen, eller så bryter man mot den och stannar kvar. Det första alternativet riskerar att skapa ett hål i linjen. Det andra innebär att man bryter mot direktiv uppifrån.
Men i praktiken är det sällan ett verkligt val. För att lämna en position utan ersättning är inte rotation, det är reträtt. Och reträtter har en tendens att fortsätta. Först några hundra meter, sedan några kilometer och plötsligt handlar det inte längre om en taktisk omgruppering utan om att förlora terräng. (Något som hände vid Huljajpole, som jag skrev om i Rapporten ”Ryskt genombrott i Huljajpole”)
Det är därför den här typen av beslut, hur rimliga de än är i teorin, alltid landar i samma punkt. Bemanning. Utan tillräckligt med soldater finns det ingen rotation. Utan rotation bryts soldaterna ner. Och när soldater bryts ner, då förlorar man inte nödvändigtvis i ett avgörande slag, utan i en långsam förslitning där varje dag gör situationen lite sämre.
Det leder fram till den mest obekväma frågan av alla. Mobilisering. Det är ett ord som få vill använda, ännu färre vill driva, men det är också ett ord som inte går att komma runt. För utan fler människor i systemet spelar det ingen roll hur många order som skrivs. De kommer ändå inte att gå att genomföra fullt ut.
Två månader är bättre än inget. Det ger en struktur, en ambition och en riktning. Men det är inte en lösning i sig. Det är snarare en beskrivning av hur situationen borde fungera, inte hur den faktiskt ser ut. Och i ett krig räcker det inte att formulera hur saker borde vara. Man måste ha resurserna att göra det möjligt.
Annars riskerar även de bästa intentionerna att bli något helt annat. Inte en förstärkning av försvaret, utan ännu en påminnelse om dess begränsningar.
Sazonov – En soldat från Ukraina
Min kommentar angående gästkrönikan
Jag delar skribentens bild av att bemanningen är ett reellt problem vid fronten. Samtidigt är frågan om mobilisering betydligt mer komplex än vad den framstår som i ett strikt militärt perspektiv. En kraftig mobilisering riskerar att skaka Ukraina politiskt och kan också utnyttjas av Ryssland i informationskriget som ett tecken på svaghet, oavsett om det stämmer eller inte.
Parallellt ser vi att Ukraina valt en annan väg för att hantera delar av problemet. Den kraftiga uppskalningen av drönarproduktion, både markbaserade system och luftburna, förändrar hur kriget förs. Med miljontals drönare i produktion skapas en möjlighet att minska behovet av personal i de mest utsatta positionerna och samtidigt upprätthålla trycket på fienden.
Det innebär inte att personalfrågan försvinner, men det visar att lösningen inte enbart ligger i fler soldater. Tekniken blir i allt större utsträckning en kraftmultiplikator.
Samtidigt finns det en viktig poäng i skribentens perspektiv. Den som befinner sig i en skyttegrav ser kriget på ett helt annat sätt än den som analyserar det på avstånd. Där blir bristen på avlösning konkret, direkt och livsavgörande. Det perspektivet måste tas på allvar, även när man diskuterar bredare strategiska vägval.
Om du vill stödja oss?
Svensk Krigare är en organisation dedikerad till att hjälpa och stödja svenska krigare, instruktörer och behövande i Ukraina. Genom att du blir en av oss och blir en Svensk Krigare kan vi förstärka vårt arbete och göra en verklig skillnad på plats.
Som Svensk Krigare har du två nivåer att välja på:
- Svensk Krigare – Stödmedlem: 48 kr/månad
- Genom att bli en Stödmedlem bidrar du med 48 kr varje månad.
- Svensk Krigare – Elitmedlem: 189 kr/månad
- Genom att stödja oss med 189 kr varje månad blir du en Svensk Krigare.
Att bli Svensk Krigare innebär inte bara att du ger ekonomiskt stöd, utan också att du visar ditt engagemang och stöd för vår sak. Tillsammans kan vi göra skillnad och bidra till en bättre framtid för de som kämpar och de som är i behov.
Klicka här för att bli Svensk Krigare – Medlem
Tack för ditt stöd och engagemang!
