Med brist på förnödenheter och en drastisk minskning av mat och vatten, har moralen vid fronten (Liptsy-sektorn), varit katastrofal. Detta har resulterat i ett snabbt ökande antal enheter som överlämnar sig.
Ukraina har dessutom riktat in sig på de ryska avspärrningstrupperna och deras högkvarter, vilket har reducerat deras förmåga att hindra ryska soldater från att retirera utan tillstånd. Den första kollapsen kom efter att den 7motoriserade brigaden förlorade de flesta av sina styrkor och utrustning i och med desperata anfall mot de ukrainska försvaren runt Liptsy. De förlorade så många trupper att ryssarna tvingades dra tillbaka dem för att omorganisera enheten, men de misslyckades med att ersätta dem, vilket lämnade de återstående enheterna övergivna till sitt öde.
Ukrainska motanfall satte extrem högpress på de kvarvarande enheterna, som började sakta malas ner (se den senaste GoPro-filmen som visar: Anfall på ryska positioner vid Kharkiv-regionen). Ryssarna har i de flesta fall blivit itutade att ”- ingen överger ryssar”, samt att de har informerat sina egna ryssar; om de överger sina positioner så innebär det tortyr, könsstympning och ögonuttagning, vilket har gjort dem för rädda att fly. Istället deserterar ryssarna och överger sina positioner, särskilt utan avspärrningstrupper för att stoppa dem.
Tjetjenerna kallades in för att försöka återställa disciplinen, men de verkar istället ha hamnat mitt i frontlinjen och fått strida, inte mot ukrainska trupper, utan mot ryska soldater som försökte retirera utan tillstånd. Ukrainarna hittade snabbt var tjetjenerna var stationerade (inne i Ryssland, nära gränsen) och riktade in sig på dem, vilket reducerade deras antal och förmåga genom förödande HIMARS-attacker.
En annan faktor, som har skett den senaste veckan, är att enheter från hela fronten har stationerats här! Plutoner av styrkor har kallats in från så långt bort som Kherson och praktiskt taget från alla delar av fronterna.
När de frånkopplas från sina enheter och befälhavare så fungerar den ryska systemet dåligt när det gäller kommunikation och återförsörjning som ofta genererar att många ryssar hamnar för sig själv, bakom linjerna, samtidigt som frontlinjen blir osammanhängande och instabil, långt ifrån idealisk för att försvara sig mot beslutsamma ukrainare.
Denna situation har resulterat i ukrainska framsteg och en minskning av det rysk-kontrollerade territoriet. Ukraina har valt en utmattningsstrategi, där de sliter ut ryssarna på utrustning och successivt försvagar dem, vilket tvingar dem att ständigt sätta in nya enheter. Till slut hoppas man att ryssarna ska bli så försvagade att en offensiv kan sättas in för att återta alla de ockuperade områdena.
Ryktena kvarstår dock att ryssarna fortfarande vill utöka frontlinjerna här för att skapa sin ”buffertzon”. Om de inte ens kan upprätthålla fronterna som de har, utan att kalla in enheter från hela fronten, hur ska de då kunna skapa en tillräcklig stark styrka för att bredda operationen? För att inte tala om att stabilisera sin egen front vid Kharkiv.
Denna farsartade operation har varit katastrofalt dålig för ryssarna. De har låst fast sig själva i sin position och de kan inte inse att detta inte längre är en vettig kampanj. En av de viktigaste aspekterna av att vara en bra militär befälhavare är att veta när man har fel och kan acceptera detta! Det händer dock inte i Ryssland utan allvarliga konsekvenser. De är för rädda för att erkänna misslyckanden. Därför fortsätter Kharkiv att vara en dödszon för ryska enheter – i ett område där befälhavarna verkar nervösa för nya idéer eller använda sunt förnuft, och istället tillgriper de brutala taktiker för att kontrollera sina egna styrkor.
Slava Ukraini 🇺🇦!
