Politiker sätter upp ”röda linjer” eller ”linjer i sanden” för att markera en gräns som inte får passeras utan allvarliga konsekvenser. Ryssland använder sig av doktrinen ”Reflexiv kontroll”, en strategi från Sovjet-eran, för att avskräcka sina motståndare från att korsa dessa linjer, oavsett om de faktiskt har uttryckts tydligt eller bara antytts. Det hela handlar om psykologi – att få motståndaren att tro att något är en röd linje och att det kommer att leda till fruktansvärda konsekvenser om den passeras.
När motståndaren ser ut att vilja testa gränsen, tar Ryssland fram ”Stora boken om reflexiv kontroll”. Det första kapitlet, som är det mest använda och effektiva, handlar om att utnyttja västvärldens rädsla för eskalering, särskilt kärnvapeneskalering. I väst har teorierna om flexibel respons och eskalationsstegen blivit centrala, men Ryssland ser det annorlunda. För dem är det inte en linjär process där varje steg uppför stegen innebär en proportionell reaktion. De agerar utifrån sin egen bedömning och använder vår rädsla för eskalering till sin fördel.
Ryssland vet att om de antyder att en viss handling kan uppfattas som eskalatorisk, så kommer västvärlden, särskilt USA, att reagera reflexmässigt och dra sig tillbaka för att undvika en upptrappning. Detta har fått stor påverkan; i nästan tre år har väst tvekat att ge Ukraina den utrustning de behöver eller tillåtit användningen av viss utrustning som redan har levererats, på grund av rädsla för att korsa dessa påstådda röda linjer.
Sammanfattning
Det är hög tid att vi inser att Rysslands röda linjer mestadels är ett spel. Vi närmar oss en punkt där vi kan gå bortom detta och hantera Ryssland mer effektivt i framtiden. Vi måste sluta vara rädda för skuggan av apokalypsen. Om vi faller, kommer Ryssland att falla med oss, och det vill ingen, allra minst Ryssland.
