Analys

Stridsvagnens roll har förändrats

Kriget i Ukraina har förändrat synen på stridsvagnar. Hur kommer dyra pansarfordon klara sig i en tid av drönare och omfattande användning av pansarvärnsrobotar
Stridsvagnens roll har förändrats

Stridsvagnens historia

De första stridsvagnarna togs i bruk under första världskriget 1917 för att bryta dödläget i skyttegravskriget. Utan något annat än tungt artilleri för att bekämpa dem, spelade de en avgörande roll i att återinföra rörlighet och vända krigets utgång. Under andra världskriget kom stridsvagnen att stå i centrum för militära operationer, där Blitzkriegs taktik byggde på pansarspetsar som skar in bakom fiendens linjer och omringade stora infanteristyrkor, särskilt i Ryssland. Stridsvagnen dominerade markstriderna.

Efter Iran-Irak-kriget 1988, som mestadels var statiskt med få framgångsrika stridsvagnsattacker, började man tvivla på stridsvagnens effektivitet. USA

Invasion av Irak i början av 1990-talet och återigen 2003 visade dock att en disciplinerad stridsvagnsbaserad krigföring fortfarande var möjlig, men kanske lite för dominerande för att lämna utrymme för andra taktiska innovationer.

Kriget i Ukraina har förändrat synen på stridsvagnar

Militärstyrkor världen över frågar sig nu hur deras dyra pansarfordon kommer att klara sig i en tid av drönare och omfattande användning av pansarvärnsrobotar (ATGM). Förlusten av T-72-serien till följd av enskilda träffar som orsakar explosioner i autoladdarna, med torn som flyger upp till 75 meter i luften, har ifrågasatt värdet av dessa vapen.

Även M-1 Abrams har lidit betydande förluster, delvis för att de blivit eftertraktade mål för ryska trupper. Av de 31st Abrams som levererades till Ukraina förstördes 15st. Bilder visar att de var väl riktade träffar, särskilt mot svaga punkter som larvband och motorrum. Trots detta hyllades besättningarna för att ha överlevt, vilket är mer än vad som kan sägas för operatörerna av T-72/80/90.

M-1 Abrams har nu åter tagits i bruk med särskilt utformade skyddsnät över tornets bakdel, pansarskydd längs hela sidan och ett lager av Kontakt-1 sprängpansar för att motstå vissa pansarvärnsvapen.

Äldre stridsvagnar som Leopard-1A5, utvecklade på 1960-talet och lagrade i Tyskland, har visat sig vara användbara trots farhågor. Med sina långdistanssikten, snabb eldgivning, fart och manövreringsförmåga har de överträffat T-64 och andra pansarfordon. Däremot måste de undvika att utsättas för drönare.

Numera används stridsvagnar oftare för att stödja infanteri vid rensning av skyttegravar och skogslinjer, snarare än som främsta anfallskraft. De måste agera snabbt, utföra sina uppdrag och dra sig tillbaka innan fiendens drönare får kontroll över situationen. De retirerade ofta under rök för att skydda sig.

Det har nästan inte funnits några tillfällen där pansar som spjutspets varit möjligt. Varken Ukraina eller Ryssland har haft tillräckligt antal för sådana operationer, och när det funnits öppningar har försvarsverk och minfält utgjort hinder. Försöket till en kombinerad insats sommaren 2023 resulterade i en katastrof, med brinnande Leopard-2A6 och förstörda anfallskolonner. Utan flygunderstöd kan inget anfall bryta igenom tungt försvarade och minerade försvarslinjer.

Stridsvagnens framtid och alternativ

Stridsvagnen har nu fått en mer sekundär roll, ofta som stöd till infanteri för att bekämpa fientliga ställningar. I vissa situationer, som i Kursk, har de lyckats skapa överraskande effektiva anfall, men de agerar ofta i små grupper för att undvika drönare. Det finns dock lågvattenmärken, som när ryssarna nyligen erövrade en fullt fungerande Leopard-2A5, vilket blev en symbolisk triumf.

Frågan om stridsvagnens relevans kvarstår. De är för stora och svårmanövrerade, och de behöver utvecklas med högre hastighet och bättre skydd. Även om vi fortfarande använder dem för att vi har dem, kan framtiden ligga i mindre och snabbare fordon som Bradley och våran egna svenska CV-90, som visat sig vara effektiva även mot T-72/80/90. En ny generation av stridsfordon med drönarförsvar, snabbhet och modulära system kan spela en mer avgörande roll framöver.

Sammanfattning

Även om det är svårt för generalerna att helt ge upp stridsvagnen, är det tydligt att konceptet brottas med sin relevans på dagens slagfält. Masspansarens era verkar vara över, ironiskt nog för att vi inte har tillräckligt många för att det ska vara effektivt. I takt med att kostnaderna för en huvudstridsvagn närmar sig priset för 1,6 infanteristridsfordon, är frågan om de fortfarande fyller ett viktigt syfte berättigad.

Framtiden kan mycket väl ligga i flexibla plattformar som kan anpassas till olika roller, från drönarförsvar till anti-luft, och skyddar andra enheter med olika modulära lastalternativ. Vi får se vad framtiden bär med sig.

Related news