Putin drömmer om att återvända till Sovjetunionens glansdagar
Den 72-årige Putin har en nostalgisk längtan tillbaka till sin barndom och den tid han anser att Ryssland hade sin ”rättmätiga plats” som ett mäktigt imperium. Han har gång på gång uttryckt sitt hat mot Sovjetunionens kollaps, som han beskriver som ”århundradets största geopolitiska katastrof.”
Som gammal KGB-officer sörjer han förlusten av det Sovjetunionen som hänsynslöst bedrev förtryck både inom och utanför landets gränser, som isolerade sig bakom en järnridå för att hålla sin befolkning fången och hotade världen med förintelse för den som vågade ifrågasätta dess utrikespolitiska ambitioner. Ett samhälle präglat av paranoia, matbrist, fattigdom, statlig hjärntvätt och en brutal KGB som tystade varje kritik mot staten.
Ur sorgen över denna förlorade värld startade Putin ett brutalt angrepp mot Ukraina för att ”återställa dess plats” under rysk dominans.
Den ryska propagandamaskinen, som helt kontrolleras av staten, förmedlar inte den katastrof han har orsakat. Istället får den ryska publiken höra att den ”särskilda militära operationen” är en framgång, med uppblåsta siffror på ukrainska förluster och fantastiska berättelser om påstådda nazistiska grymheter.
Ryssland på gränsen till kollaps
Trots propagandan syns nu konkreta tecken på att Putins Ryssland börjar vackla under krigets belastning, något som även den genomsnittlige ryssen måste märka. Den ryska ekonomin är på väg mot en allvarlig kris: stagflation, höga räntor, prisökningar, hotande konkurser och nationaliseringar, material- och arbetskraftsbrist, minskande kapitalreserver och en fallande rubel pekar alla mot en möjlig ekonomisk katastrof.
För det militärindustriella komplexet har de ständiga kraven på att ersätta förlorad utrustning och manskap gjort det allt svårare att upprätthålla kriget. Putin söker därför alltmer stöd från Nordkorea, Iran och Kina. Även om detta visar på svaghet och har lett till ytterligare amerikanskt stöd till Ukraina, har samarbetet hållit Ryssland flytande fram till 2024. Men denna balans kan snabbt förändras nästa år med ökade ukrainska långdistansattacker, fler internationella sanktioner mot dessa ”ondskans axelmakter”, fortsatt internationellt stöd till Ukraina och en allt mer pressad rysk ekonomi.
Politisk stabilitet men med sprickor
Putins politiska grepp verkar fortfarande hålla, tack vare effektiv repression och den ryska befolkningens historiska acceptans av statligt förtryck. Men den ukrainska motoffensiven i Kursk har blottat en svaghet: Putins oförmåga att skydda och försvara det som han kallar ”Moderlandet.” Trots detta är han kvar vid makten, 72 år gammal.
Ukraina kan segra – om vi inte ger upp
Ukraina kan återställa kontrollen över sina territorier och skapa säkerhet och välstånd för sin befolkning. Men det kräver tid, fler uppoffringar och fortsatt stöd från omvärlden. Det är avgörande att vi inte ger upp på Ukraina – och att vi inte ger upp på oss själva.
