Rysslands strategiska förlust i Syrien
Rysslands position i Syrien, en gång en symbol för dess makt och inflytande i Mellanöstern, är nu i ruiner. Förlusten av baserna i Tartus och Latakia innebär inte bara ett strategiskt nederlag utan signalerar också slutet på en 54 år lång epok av ryskt inflytande i regionen. Här är en analys av vad detta innebär för Ryssland och dess framtid.
Historisk bakgrund: Rysslands fotfäste i Syrien
Sedan Peter den Stores dagar har Ryssland sökt tillgång till varmare vatten och Medelhavet. Detta mål förverkligades först under kalla kriget när Sovjetunionen etablerade en marinbas i Tartus och senare en flygbas i Latakia. Dessa baser gav Ryssland tillgång till strategiska handelsvägar och militära operationer i regionen. Under 1970- och 80-talen växte Tartus till en avgörande bas för Sovjetunionens marina makt och blev en ständig nagel i ögat på NATO.
Efter Sovjetunionens fall tappade baserna sin betydelse, men Vladimir Putin återupplivade dem som en del av sin ambition att återställa Rysslands globala inflytande. Från och med 2015 blev de en viktig del av Rysslands militära insats i det syriska inbördeskriget, där general Surovikin – ökänd som ”Slaktaren av Aleppo” – ledde brutala bombkampanjer. Tartus och Latakia användes för att projicera makt, inte bara i Syrien utan även i Afrika och andra delar av Mellanöstern.
Putins strategiska missräkning
Putin såg Syrien som en nyckel för att stärka Rysslands ställning globalt. Men hans beslut att invadera Ukraina har lett till att Ryssland nu förlorar sin närvaro i Syrien, vilket är ett slag mot både dess militära och diplomatiska ambitioner. Den ”Syriska expressen” – den regelbundna sjövägen för att transportera vapen och förnödenheter till Tartus – avbröts när Turkiet stängde Bosporen för militära transporter 2022. Detta isolerade de ryska styrkorna och underminerade deras förmåga att upprätthålla sina operationer.
Nu har Ryssland tvingats dra tillbaka resurser från Syrien för att stötta sin ansträngda armé i Ukraina. Detta har lämnat ett vakuum som andra aktörer – som Turkiet, Israel och lokala grupper – snabbt fyller. Utan stöd från Ryssland försvagas Syriens regim under Bashar al-Assad, och Rysslands förmåga att projicera makt i Afrika och Mellanöstern försvagas drastiskt.
Afrika och Mellanöstern: Ett förlorat grepp
Rysslands baser i Syrien spelade en avgörande roll i dess operationer i Afrika, inklusive stöd till Wagnergruppen och militärkupper i Sahel-regionen. Förlusten av dessa baser innebär att Ryssland nu har svårt att upprätthålla sitt inflytande i länder som Mali, Niger och Sudan. Detta öppnar dörren för västländer som Frankrike och USA att återfå mark i regionen.
I Mellanöstern försvagas Rysslands ställning ytterligare. Israel har redan utnyttjat situationen för att stärka sin buffertzon, och Turkiet under Erdogan framstår som den nya strategiska spelaren i området. Putins tidigare ”genialiska” drag att positionera Ryssland som en maktspelare i regionen har nu visat sig vara ännu ett misslyckande.
Ett globalt nederlag
Förlusten av Syrien och dess baser är inte bara ett militärt nederlag utan också ett slag mot Rysslands globala prestige. Utan sina baser i Medelhavet tvingas Rysslands flotta operera från avlägsna hamnar som Murmansk och Sankt Petersburg, vilket drastiskt minskar dess strategiska räckvidd. Dessutom har Ryssland ingen lokal regering att förhandla med, och efter år av bombningar och förstörelse är det osannolikt att någon regim i Syrien skulle välkomna Ryssland tillbaka.
Putins förlorade ”strategiska genialitet”
Putins rykte som en mästerstrateg är nu allvarligt ifrågasatt. Han misslyckades med att förutse konsekvenserna av att invadera Ukraina, inklusive Europas förmåga att bryta beroendet av rysk energi och NATO:s enighet. Hans ekonomiska strategi fungerar inte, hans militära kampanjer har varit katastrofala, och nu har han förlorat en av Rysslands viktigaste geopolitiska tillgångar.
Förlusten av Syrien är ett av de mest betydande nederlagen för Ryssland sedan kalla kriget. Det markerar slutet på en era av ryskt inflytande i Mellanöstern och ett allvarligt slag mot Putins vision om Ryssland som en global supermakt. Allt detta kan spåras tillbaka till hans beslut att invadera Ukraina – ett strategiskt misstag som Ryssland kommer att lida av i decennier framöver.
