Ukrainas avskräckning
De flesta av oss associerar avskräckning med strategiska kärnvapen, men avskräckning fungerar på många nivåer och behöver inte involvera kärnvapen. Grundteorin är enkel: om du attackerar mig, har jag något som kommer att orsaka dig stor skada. Din motståndare vet detta och väljer att avstå från en attack eftersom kostnaden blir för hög. Denna princip, om än brutal, är kärnan i konceptet MAD – ömsesidig säkerställd förstörelse – som har varit grunden för den kärnvapenbaserade avskräckningsteorin.
Men avskräckning kan också tillämpas på andra nivåer, även under pågående krig. Ukraina har blivit en mästare på detta, kanske utan att fullt ut inse det.
Flottan och avskräckning
Ukrainas mest framgångsrika avskräckning började med sänkningen av det ryska flaggskeppet Moskva. Detta var en överraskning för Ryssland, eftersom Ukraina använde sina Neptune-missiler på ett sätt som ingen hade förväntat sig. Konsekvensen blev att Ryssland tvingades dra tillbaka sina fartyg långt utanför räckhåll för ukrainska kustbatterier. När Ukraina introducerade marina drönare blev effekten ännu större, med attacker som nådde Sevastopol, Krim-bron och andra strategiska mål. Till slut hade Ryssland inga möjligheter att kontrollera Svarta havet.
Slutet för Moskva – ett förkrossande slag mot Rysslands militära styrka och början på ett nytt kapitel för Ukraina
Detta förändrade Ukrainas möjligheter att exportera spannmål. Genom att neutralisera Rysslands sjömakt kunde Ukraina, tillsammans med sina västliga allierade, återuppta exporten och nå ekonomiska nivåer från före kriget. År 2024 hade spannmålsexporten nått 24,8 miljarder dollar – en monumental strategisk förlust för Ryssland.
Rysslands försök att använda oljeplattformar som övervaknings- och störningsstationer har också misslyckats. Ukrainska specialstyrkor, med hjälp av sjö- och luftdrönare, har gång på gång slagit ut dessa plattformar. När Ryssland använde helikoptrar för att bekämpa de marina drönarna, mötte de ännu en katastrof när Ukraina lyckades skjuta ner flera Mi-8 och Mi-28. Detta har förstärkt Ukrainas kontroll över Svarta havet och gjort västra delen av havet till en ”förbjuden zon” för Ryssland.
Krim och avskräckning
Historiskt sett har Krim varit en nyckel för att kontrollera Svarta havet och de ukrainska områdena norr om halvön. Under krigets gång har Ukraina neutraliserat Krims strategiska betydelse för Ryssland genom ihållande attacker. Ukrainas Storm Shadow-missiler har förstört ryska militärbaser, ammunitionsdepåer, radarstationer och fartyg.
Storm Shadow i arbete
Ständigt förbättrade kryssningsdrönare med längre räckvidd gör att Moskva enkelt hamnar inom räckhåll för en ukrainsk motoffensiv.
Krim-bron har också skadats allvarligt, vilket ytterligare försvårat Rysslands logistik.
Resultatet är att Krim, istället för att vara en styrkeposition för Ryssland, har blivit en börda. Ukraina har effektivt avskräckt Ryssland från att använda halvön som en bas för offensiva operationer. På lång sikt är det dock avgörande att Ukraina återfår kontrollen över Krim för att säkerställa långsiktig regional stabilitet.
Avskräckning av regeringscentraler
Trots den långvariga konflikten har Ryssland inte förstört Ukrainas regeringsbyggnader i Kyiv, såsom Rada eller viktiga ministerier. Detta kan delvis bero på Ukrainas tidiga drönarattacker mot Kreml och det ryska försvarsministeriet, vilket skickade en tydlig signal om Ukrainas kapacitet att slå till mot Moskva om Ryssland skulle eskalera. Denna tysta överenskommelse är ett tydligt exempel på avskräckning i praktiken.
Ryssland vet att om de attackerar Ukrainas regering, kommer Moskva att bli måltavla för ukrainska drönare och missiler. Detta har tvingat Ryssland att koncentrera stora luftförsvarsstyrkor kring Moskva, vilket ytterligare försvagar deras frontlinjer.
Teoretisk kärnvapenavskräckning
Det finns en växande debatt i Ukraina om huruvida landet bör utveckla egna kärnvapen. En nyligen genomförd undersökning visade att fler ukrainare föredrar kärnvapenavskräckning framför NATO-medlemskap (70% mot 30%). Med tanke på Rysslands aggression är detta en logisk slutsats. Om Ukraina hade haft en liten arsenal av kärnvapen, hade Ryssland troligtvis avstått från att invadera.
Ukraina gav upp sina kärnvapen i utbyte mot säkerhetsgarantier som visade sig vara värdelösa. Moderna leveranssystem behöver inte längre silobaserade vapen för att vara effektiva. Mobilitet är nyckeln. Om Ukraina väljer att återgå till att vara en kärnvapenmakt, kommer det inte krävas mycket ansträngning – särskilt inte om NATO sviker dem.
Ukraina har kapacitet att utveckla kärnvapen, inklusive tillgång till reaktorer och kunskap om produktion av plutonium. Om NATO-medlemskap förblir otillgängligt, kan kärnvapen bli Ukrainas enda långsiktiga försvar mot rysk aggression.
Slutsats
Ukraina har visat att avskräckning fungerar på flera nivåer, från havet till strategiska mål. För att säkra sin framtid måste Ukraina antingen bli medlem i NATO eller utveckla egna kärnvapen.
Västvärlden måste förstå att det enda språket Ryssland verkar respektera är avskräckning. Om Ukraina tvingas välja kärnvapenutveckling på grund av bristande stöd från NATO, har väst ingen moralisk rätt att motsätta sig detta – särskilt inte med tanke på hur andra nationer, såsom Israel, har tillåtits utveckla sådana vapen under tystnad.
