Rysslands nya strategi är uthållighet och utmattning
Under de senaste dagarna har Novo Veseilka, en liten men strategiskt viktig stad på södra fronten, fallit i ryska händer. Ukrainska styrkor tvingades till en snabb evakuering eftersom staden långsamt men metodiskt blivit inringad av ryska infanteriförband.
Det som gör denna operation särskilt intressant är hur den genomfördes:
✔ Nästan ingen användning av pansarfordon.
✔ Minimalt med manövrerande taktik.
✔ Konstant, envisa anfall – med höga förluster.
I slutändan fungerade det. Trots att ryssarna förlorade många soldater, fortsatte de att trycka framåt, och när de sista tillfartsvägarna skars av, hade Ukraina ingen annan utväg än att dra sig tillbaka.
Samma taktik runt Pokrovsk
Det är tydligt att Ryssland använder en liknande strategi kring Pokrovsk.
Man inser att en direkt stormning av staden är omöjlig eftersom förlustsiffrorna skulle bli alldeles för höga. Istället väljer man en långsam, metodisk strategi där man:
✔ Skär av försörjningsvägar och logistiska knutpunkter.
✔ Tvingar Ukraina att försvara sig på allt fler platser.
✔ Skapar små, gradvisa genombrott som till slut gör situationen ohållbar.
Denna taktik påminner om hur ett virus sprider sig – långsamt, systematiskt och svårt att stoppa när det väl fått fäste.
Denna taktik påminner om hur ett virus sprider sig – långsamt, systematiskt och svårt att stoppa när det väl fått fäste.
Den ukrainska responsen – för passiv?
Vad som förbryllar många både i Ukraina och hos militära analytiker är varför dessa ryska avancemang inte möts med mer kraftfulla motattacker.
✔ Ukraina har tidigare visat att de kan slå tillbaka ryska offensiver, men här verkar responsen vara för försiktig och fragmenterad.
✔ De rätta attackmålen finns där – ryska försörjningslinjer är tunna och sträckta till bristningsgränsen.
✔ Många av de ryska framryckningarna är svagt bemannade och dåligt utrustade i början.
Trots detta ser vi ingen större offensiv från Ukrainas sida för att trycka tillbaka ryssarna där de är som mest sårbara.
En medveten strategi – eller ett misstag?
Det finns teorier om varför Ukraina väljer denna mer defensiva hållning:
- Man prioriterar att minimera egna förluster. Ukraina vet att varje soldat är ovärderlig och vill inte riskera onödigt blodspill i offensiva operationer.
- Man vill maximera ryska förluster. Genom att låta ryssarna attackera först, kan Ukraina utnyttja sin försvarsstyrka och låta fienden blöda ut sig själv.
- Brist på ammunition och resurser. Ukraina har inte obegränsat med artilleri, pansar och drönare, vilket gör att man måste välja sina strider med omsorg.
Men samtidigt finns det en växande frustration bland vissa militära observatörer. De anser att en mer aggressiv strategi behövs, särskilt vid Pokrovsk.
✔ Varför tillåts ryssarna att successivt avancera i små steg?
✔ Varför utnyttjas inte de tunna ryska försörjningslinjerna bättre?
✔ Borde Ukraina vara mer offensivt i sitt försvar?
Slutsats
Det vi ser är ett ryskt anpassat krigföringsmönster. Ryssland saknar numerären för stora genombrott och tvingas därför slita sig fram meter för meter med enorma förluster.
Ukraina, å andra sidan, väljer att inte ta onödiga risker – men frågan är om det kan straffa sig i längden.
Det stora testet kommer vid Pokrovsk. Om Ukraina inte lyckas slå tillbaka de ryska avancemangen, kan staden till slut hamna i en samma kniptångssituation som Novo Veseilka – med en ofrånkomlig reträtt som följd.
Kriget har gått in i en slitningsfas där uthållighet och strategi avgör. Vem bryter först – Ukrainas försvarslinje eller Rysslands anfallskraft?