Därför är kriget långt ifrån avgjort
Det finns perioder i krig där de viktigaste slagen inte utkämpas med artilleri, drönare eller stridsvagnar. Istället handlar det om något betydligt mer subtilt dvs människors uppfattning om verkligheten. Krig handlar inte bara om territorium och militära förflyttningar, utan också om att påverka viljan att fortsätta kämpa och just nu börjar ett väldigt intressant narrativ spridas.
Budskapet ser olika ut beroende på vem som framför det, men kärnan är nästan alltid densamma. Allt är redan avgjort. Freden sägs vara nära. Stormakterna sägs förhandla bakom kulisserna. Trump och Xi Jinping påstås kunna lösa situationen. Trump och Putin sägs snart hitta en uppgörelse. Ukrainare förväntas mer eller mindre acceptera att framtiden redan bestämts någon annanstans och att motståndet i praktiken bara fördröjer det oundvikliga.
Vid första anblick låter det nästan lugnande. Det skapar en känsla av att allt snart är över och att någon annan håller på att ordna situationen. Men just därför bör man vara försiktig. För när människor upprepade gånger försöker övertyga dig om att motstånd är meningslöst, då måste man ställa en enkel fråga:
Varför lägger ryssen så mycket energi på att övertyga dig?
Om allt redan vore avgjort hade det inte funnits något behov av att få människor att tro det.
Det första man måste göra är därför att lämna berättelserna åt sidan och istället titta på verkligheten. Krig brukar i grund och botten avslutas på två sätt. Antingen uppnår angriparen sina mål, eller så förlorar en av sidorna förmågan att fortsätta kämpa.
Om vi börjar med den första punkten ser verkligheten betydligt annorlunda ut än många rubriker antyder.
Har Ryssland uppnått sina mål?
Svaret är fortfarande nej!
Det finns ingen rysk segerparad i Kiev. Ingen marionettregering installerad i Ukraina. Ingen kontroll över större delen av landet. Inte ens den mer begränsade ambitionen att helt kontrollera Donbas har uppnåtts. Tvärtom börjar den målsättningen allt mer försvinna in i ett strategiskt dimmoln där ingen längre med säkerhet kan säga om det handlar om månader, år eller om det ens är möjligt med de resurser som Ryssland har tillgängliga.
Det innebär inte att Ryssland är besegrat eller att landet står inför en omedelbar kollaps. Men det innebär att man fortfarande befinner sig långt ifrån de mål som motiverade invasionen från början. Den andra frågan är minst lika viktig.
Har Ukraina förlorat möjligheten att fortsätta kriget?
Svaret är också ett Nej! Tvärtom sker nästan motsatsen.
Ukraina blir steg för steg mindre beroende av västerländska leveranser och bygger samtidigt upp en allt starkare egen försvarsindustri. Produktionen av drönare, missiler och andra vapensystem ökar kontinuerligt, både inom Ukraina och genom gemensamma projekt med europeiska partners.
Det här är viktigt eftersom krigets karaktär håller på att förändras framför våra ögon. Tidigare handlade mycket om stora pansarkolonner, klassiska genombrott och territoriella offensiver. Idag handlar det i allt högre grad om industriell kapacitet, drönarsvärmar, precisionsvapen och möjligheten att störa fiendens logistik, och där har Ukraina under lång tid arbetat systematiskt.
Samtidigt är det viktigt att inte underskatta Ryssland. Landet har fortfarande resurser och förmåga att fortsätta kriget. Men utvecklingen ser inte längre lika stabil ut som Kreml gärna vill framställa den.
Budgetunderskottet växer. Guldreserver används. Intäkterna från oljeexporten utsätts för allt större press. Sanktionerna fortsätter skapa problem trots att ryska företrädare ofta försöker beskriva motsatsen. Men kanske viktigast av allt är något som blivit tydligare under de senaste månaderna dvs att Ukrainas attacker mot den ryska ekonomin.
Raffinaderier träffas återkommande. Produktionsanläggningar påverkas. Logistiksystem störs. Drönare når allt längre in på ryskt territorium. Det handlar inte längre om enstaka spektakulära attacker som dominerar nyhetsflödet under ett dygn för att sedan glömmas bort.
Det handlar om ett långsamt och metodiskt slitage.
Natt efter natt. Vecka efter vecka. Månad efter månad och det är ofta sådana processer som i slutändan får störst effekt.
Det blir också tydligt när man tittar på själva fronten. Trots stora ryska ansträngningar förändras läget ofta väldigt lite. Försök till större offensiver leder många gånger till höga förluster samtidigt som mindre framryckningar sällan förändrar det strategiska läget i någon avgörande riktning.
Därför är kriget långt ifrån avgjort
För Ryssland räcker det inte med några kilometer här och där. För att förändra kriget krävs något betydligt större. Ett verkligt genombrott som slår sönder större ukrainska styrkor och förändrar hela dynamiken på slagfältet och just nu syns inget sådant.
Det betyder inte att kriget snart tar slut. Men det betyder heller inte att några hemliga möten bakom stängda dörrar redan avgjort Ukrainas framtid. För verkligheten är nästan alltid mindre dramatisk än berättelserna om den.
Alla diplomatiska kontakter, alla samtal och alla möjliga framtida uppgörelser utgår fortfarande från samma grundläggande verklighet dvs situationen vid fronten och där finns en sanning som många verkar vilja att människor ska glömma.
Ingen kommer avgöra Ukrainas framtid utan Ukraina
Ingen kan längre avgöra Ukrainas framtid utan Ukraina. Inte därför att det låter vackert eller symboliskt. Utan därför att verkligheten på slagfältet helt enkelt inte längre tillåter något annat och kanske är det där den största förändringen i hela kriget ligger.
För några år sedan handlade frågan om Ukraina skulle överleva.
Idag börjar frågan allt mer handla om hur länge Ryssland kan fortsätta betala priset för att försöka vinna.
