Kriget i Ukraina har nått en ny vändpunkt
Just nu framstår Ryssland som motsägelsefullt och det finns goda skäl till det. Å ena sidan vill de ha fred, eller åtminstone ett eldupphör. De behöver det. En del av det ryska ledarskapet driver på för en paus som kan ge andrum, stabilisera ekonomin och ge möjlighet att omstrukturera och återuppbygga militären inför en framtida slutstrid mot Ukraina. Inom denna fraktion finns en känsla av att om detta inte uppnås, riskerar hela ekonomin att kollapsa och med det, varje framtida chans att ta Ukraina.
Å andra sidan finns en annan linje som dominerar dagens politik i Kreml: “Om inte nu – när då?”. Denna grupp menar att Ryssland har till slutet av 2026 på sig att vinna kriget. Misslyckas man med det, är tron att Ryssland inte bara förlorar möjligheten att segra över Ukraina, man förlorar också förmågan att militärt konkurrera med Europa, USA och Kina. Om så sker halkar Ryssland efter teknologiskt, industriellt och militärt, i en global kapplöpning där man redan släpar efter.
Kriget slukar enorma resurser från den ryska ekonomin. Försvarsindustrin, vetenskapen och forskningen fokuserar på krigets krav här och nu, och inte framtidens. Man bygger vapnen för detta och föregående krig, inte för nästa. Samtidigt ser ryssarna hur Ukraina snabbt avancerar inom drönarteknik och elektronisk krigföring, ofta med hjälp från Storbritannien och EU. Kombinationen av västerländsk teknik och ukrainsk innovation har gett Ukraina ett övertag, inte minst med deras F-16-flotta som nu används med framgångsrik precision. Ryssland har få svar på detta – vare sig militärt eller taktiskt och tiden är inte på deras sida.
Ukraina har fått stora mängder av den gamla trupptransporten M-113. Enkel, robust, lätt att laga. Ukraina har nu, på egen hand, utan utländsk hjälp, börjat tillverka reservdelar och reparera fordonen själva. De har helt enkelt börjat kopiera dem. Det här är något vi alla borde notera: långvariga krig kräver långsiktiga lösningar.
Planer på en rysk våroffensiv
Ukrainsk underrättelsetjänst har flaggat att Ryssland verkar planerar en våroffensiv mot Kharkiv-regionen. Spaning visar truppkoncentrationer, och president Zelenskyj har bekräftat att Ukraina identifierat den troliga anfallsriktningen och informerat sina allierade.
Samtidigt fortsätter USA att misslyckas i förhandlingar med Ryssland, som ständigt hittar sätt att undvika verkliga överenskommelser, trots att det ser ut så på ytan. USA verkar ha trott att de kunde köpa sig en snabb lösning genom att pressa Ukraina och blidka Ryssland. Det har varit ett fullständigt misslyckande.
USA:s självmål
Amerikanerna försöker nu få Ukraina att lämna ifrån sig kraftverk och tillgångar som “betalning” för tidigare stöd, som är en diplomatisk huvudvärk för Ukraina som måste förhindras. Samtidigt sinar USA:s militära bistånd, och få tror att mer kommer.
Men trots detta står Ukraina fast. 79 % av befolkningen är öppna för ett eldupphör, men 80 % vägrar under alla omständigheter att kapitulera för Ryssland. Och synen på USA förändras snabbt.
Putin känner till detta, men hur han tolkar det styrs av hans egna illusioner. Diktaturer isolerar sina ledare, och få vill leverera dåliga nyheter till despoten. Han omges av grindvakter som filtrerar verkligheten. Putin styr som en gammaldags enmansdiktator, vilket gör honom både mottaglig för manipulation och blind för förändring.
En av Putins största illusioner är tron att endast USA kan leverera ett avtal med Ukraina som är värt något. Samtidigt försöker han mjölka Trump och få så mycket som möjligt utan att ge något tillbaka. De två försöker sy ihop en lösning bakom ryggen på Ukraina och Europa, utan att förstå att båda redan förbereder sig på ett långvarigt krig, oavsett vad USA eller Ryssland vill.
Putin tror att Trumps förhandlare kommer att leverera, eftersom de är så angelägna att nå ett avslut snabbt. Men ju mer USA stressar, desto mer utnyttjar Putin det och ändå kommer det de enas om sannolikt bara vara värt pappret det skrivs på.
Han kräver till och med territorier han inte ens kontrollerar. Han har spelat Trump, tömt hans förhandlingsbord och lämnat honom naken, utan att förstå hur mycket världen förändrats. Ukraina och Europa vet det redan. Putin gör det inte, annars hade han fattat andra beslut.
Strategiska misslyckanden och tomma segrar
Putin har förlorat sitt strategiska tänkande. Hans energipolitik, som skulle knäcka Europa, ledde bara till tillfälligt lidande, men inget avgörande. Hans ”tre dagars invasion” är nu inne på sitt fjärde år. Han förlorade mer mark 2022 än han tagit sedan dess.
Putin förstår inte krigets verklighet. Hans generaler håller honom avskild från fakta och de har inget att vinna på att upplysa honom. Så länge det rapporteras framsteg någonstans på fronten protesterar han inte. Han deltar endast i de allra största besluten.
Målet för 2025–2026 är att ta en regional huvudstad. Men Ryssland kontrollerar inga av de städer de hävdar tillhör dem. Kherson? Osannolikt, med tanke på läget och bristen på broar. Zaporizjzja står högt på listan, men det största målet är Kharkiv. Dnipro är mindre sannolikt.
Men avstånden till dessa mål är lika stora som hela det territorium Ryssland tagit de senaste två åren, och Pokrovsk, som är en femtedel så stor som Kharkiv, har man ännu inte lyckats ta. Ryssland har dessutom allt färre resurser för ännu en utdragen offensiv, medan Ukraina bara blir bättre.
Ändå fortsätter Putin kasta in nya krav; som att avsätta Zelenskyj och ersätta honom med en ”övergångsregering”. Det kommer aldrig att hända.
Amerikanskt svek: mineraler, energi och kolonialtänk
Samtidigt har USA föreslagit ett nytt energi- och mineralavtal som i praktiken skulle göra Ukraina till en ekonomisk koloni, utan några rättigheter, bara förmåner för USA. Ett sådant förslag är ett hån. Ukraina kommer att behöva lägga tid och kraft på att motverka det.
Men hela detta amerikansk-ryska perspektiv är en illusion. Putin tror det gynnar honom, men Trumps agerande har lett till att Europa och Ukraina hellre står själva. Ju mer de hör från Washington och Moskva, desto mer bestämda blir de i sitt stöd till Ukraina, tills Ryssland bryts. Och det är på väg att hända.
Putin och Trump grälar om färjebiljetten, medan européerna redan seglat iväg. Båda underskattar Europas uthållighet och definitivt Ukrainas.
Realitetsflykt och förlorade mål
Rysslands självbild är orealistisk. Trumps syn på Ukraina och Europa är färgad av gamla erfarenheter, men världen har börjat förändrats. Europa och Ukraina är på ett helt annat skepp än USA och Ryssland. Medan Trump försöker tillfredsställa Putin och Putin försöker få ut så mycket som möjligt, har båda missat poängen. Ukraina och Europa vet var deras framtid ligger och det är inte i ett ryskamerikanskt avtal.
Det kommer bli svårt för både Putin och Trump att inse det, men de kommer att inse detta. Ukraina går balansgång i relationen till Trump, men alla vet att ett brott närmar sig. Det gäller bara att dra ut på det lite till.
Putins kollaps
Putins misstag har blivit en lavin av arroganta felslut. Han är över huvudet, men tror fortfarande att han har kontroll. Det har han inte. Det är för sent. Han borde lämna kriget nu, inte senare. Varje dag han väntar är en dag mindre att rädda den ryska ekonomin.
Militären står inför sin sista stora kraftsamling. Jag tror inte att den kommer att lyckas. Och då kollapsar hela maskineriet.
