Ryssland förlorar mark bokstavligen och bildligt
Det är rimligt att säga att Rysslands sommaroffensiv hittills varit ett fiasko. De har valt ut specifika frontavsnitt att satsa på, men misslyckats med dom samtliga. Vad som räknas som ett ”större anfall” i detta skede av kriget innebär oftast en kolonn på kanske femton pansarfordon. Flera av dessa är knappast mer än hemmabyggda konstruktioner med metallgaller för att försöka stå emot drönarattacker.
Dessa attacker blir ofta eliminerade nästan omedelbart. Just nu har Ryssland ett visst övertag i användningen av fiberoptiskt styrda drönare, men det håller snabbt på att försvinna. Fördelen ligger främst i räckvidden. Ryssarnas drönare flyger cirka 12 kilometer, medan Ukrainas ligger på omkring 5 kilometer. Men Ukrainas förmåga att designa, testa och massproducera nya modeller är så snabb, att sådana tekniska skillnader sällan varar mer än en vecka.
En av de nya ”hemliga vapnen” på marken är så enkel som en sax. Soldater klipper helt enkelt av fiendens fiberoptiska kablar. På flera håll har ukrainska soldater uttryckt oro över att trädkronorna är så fyllda med kablar att det påverkar drönarnas rörelsefrihet. Båda sidor använder uppskattningsvis tre miljoner kilometer kabel varje månad. De ligger över åkrar, hänger mellan träd, korsar landskapet som ett spindelnät. Ingen tänker på miljökonsekvenserna av all denna mikroskopiska glasfiber, det är krig, och kriget går före allt (sorry Greta).
Logistiken kollapsar och ingen verkar kunna stoppa det
Det råder ingen tvekan: Ryssland har ett logistiskt haveri. Förlusten av fordon är extrem. I flera år nu har man förlorat mellan 50 och 200 transportfordon per dag. Det finns inte en chans att industrin kan kompensera detta, än mindre bygga upp nya reserver.
Ryska truppsamlingsområden ligger ofta 15–20 kilometer från frontlinjen, och soldaterna måste gå hela vägen till fronten (till fots). Transportkapaciteten är chockerande dålig, när den ens existerar. Det innebär att soldater är exponerade under lång tid för artilleri- och drönarattacker.
Ett exempel är Lyman, där ryska styrkor tagit sig över floden Sjeravets, men därefter tvingas korsa ytterligare terräng utan understöd, som är en självmordsfärd som ofta slutar i stora förluster. De flesta överlever inte ens fram till frontlinjen.
Ukraina slår ut i genomsnitt 32 ryska artilleripjäser per dag, ibland fler!
Artilleriets era är över för Ryssland
Ryssland har förlorat sitt övertag i artilleri. De har bara tillräckligt när de koncentrerar allt på en liten sektor. I övrigt används främst D-30-kanoner från 50- och 60-talet, och det kommer sällan in något nytt. Ukraina slår ut i genomsnitt 32 ryska artilleripjäser per dag, ibland fler. Ryska fabriker kan inte ersätta det som går förlorat, och försöker inte ens. Det industriella fundamentet från Sovjettiden är borta – till damm och rost.
Ryssland betalar ett blodigt pris för varje försök till framryckning. De vinner inte slaget, men de fortsätter mata in folk i köttkvarnen. I många fall rör det sig om män som skickas fram i små doser, nästan som på dropp – bokstavligen.
Fastlåsta anfall och uteblivna genombrott
Det här mönstret går igen längs hela fronten. I Sumy-regionen samlade Ryssland enligt uppgift 50 000 till 80 000 soldater, men kom bara tre kilometer över gränsen innan de fastnade. Någon verklig rysk framryckning har inte skett, förutom enstaka återtagna områden i Kursk. Läs mer om den situationen ”Fiendens offensiv vid Sumy har stoppats”
Överallt där vi tittar håller Ukraina linjen, och Ryssland betalar ett blodigt pris för varje försök till framryckning. De vinner inte slaget, men de fortsätter mata in folk i köttkvarnen. I många fall rör det sig om män som skickas fram i små doser, nästan som på dropp – bokstavligen.
Ett skräckexempel: kannibalism i fält
I en översatt rapport berättade en rysk befälhavare om ett fall där två försvunna ryska-soldater hittades, den ena hade dödat och ätit den andra under en veckas tid, eftersom ingen mat eller vatten fanns att tillgå. Därefter dog han själv, sannolikt efter att ha blivit förgiftad av rutten människokött som han inte tillagat ordentligt.
När soldater i frontlinjen tvingas till kannibalism på grund av usel logistik, då måste man fråga sig: Hur illa är det inte?
Vi vet att den ryska logistik-apparaten alltid varit svag och korrupt, men nu är det ännu värre än i början av kriget. Inget blir bättre. Med undantag för kvantitet och kvalitet i drönare, så handlar allt annat om en långsam rysk försvagning.
En siffrornas illusion
Ryssland påstår sig kunna rekrytera 89 000 soldater i månaden, men förlusterna ligger på 65 000 eller mer. Det är som att man tror att krig kan vinnas med bara siffror, så länge nya soldater fyller tomrummen efter de döda.
Men verkligheten säger något annat. Konsensus bland militära analytiker är att Ryssland helt enkelt inte har kapacitet att göra mer än de redan gör. Putin kan fortsätta tala i stil med Hitler: ”- där en rysk soldat satt sin fot, är marken vår”, men han förstår inte hur det ser ut vid fronten.
Han vinner inte det här kriget. Inte ens i närheten.
Ukraina slår mot Rysslands ryggrad
Bakom ryska linjer slår ukrainska sabotageenheter och drönare mot bränsletåg, järnvägsbroar och logistiknoder. De fabriker som håller kriget igång är numera högprioriterade mål.
Vad svarar Ryssland med? Bombningar av städer och bostadshus. Det förändrar inte kriget, det föder bara hat och motståndsvilja.
Slutsats: Ryssland blir alltmer som Tyskland 1944
Vad som finns kvar av Sovjettidens lager är till stor del redan använt. Den ryska industrin klarar inte att täcka sina förluster, och än mindre att förbättra läget. Det finns inget utrymme för innovation, bara desperata försök att hålla igång en sönderfallande krigsmaskin.
Det påminner mycket om Tyskland i slutet av andra världskriget, när massiva resurser lades på V1- och V2-missiler som slog mot civila, men som inte gjorde någon skillnad i kriget. Resurser som kunde ha gått till flyg eller armén kastades bort på propagandaeffekter.
Putin har samma val, men saknar medlen. Och kanske även tiden. Varje dag som går, ökar Ukrainas chans att vända kriget.
Det tog fem och ett halvt år att besegra Nazityskland. Det kan ta lika lång tid att besegra Ryssland i Ukraina. Men varje dag som går ökar min övertygelse om att det faktiskt kommer att hända.
Om du vill stödja oss?
Svensk Krigare är en organisation dedikerad till att hjälpa och stödja svenska krigare, instruktörer och behövande i Ukraina. Genom att du blir en av oss och blir en Svensk Krigare kan vi förstärka vårt arbete och göra en verklig skillnad på plats.
Som Svensk Krigare har du två nivåer att välja på:
- Svensk Krigare – Stödmedlem: 48 kr/månad
- Genom att bli en Stödmedlem bidrar du med 48 kr varje månad.
- Svensk Krigare – Elitmedlem: 189 kr/månad
- Genom att stödja oss med 189 kr varje månad blir du en Svensk Krigare.
Att bli Svensk Krigare innebär inte bara att du ger ekonomiskt stöd, utan också att du visar ditt engagemang och stöd för vår sak. Tillsammans kan vi göra skillnad och bidra till en bättre framtid för de som kämpar och de som är i behov.
Klicka här för att bli Svensk Krigare – Medlem
Tack för ditt stöd och engagemang!
