När det verkligen gäller spricker alliansen mellan Iran, Kina och Ryssland?
I en värld där stormakterna allt oftare hamnar på kollisionskurs, har många sett axeln Iran–Kina–Ryssland som ett hot mot västvärldens intressen. Men när verkligheten ställs på sin spets, med israeliska och amerikanska attacker mot Iran. krackelerar plötsligt enigheten. Varken Peking eller Moskva visade något större intresse att rycka ut till Irans försvar. Vad säger det om den så kallade ”gränslösa” alliansen mellan Kina och Ryssland?
Från retorik till realpolitik
I lugnare tider har Kina (precis som Ryssland) gärna använt Iran som ett verktyg för att irritera USA och dess allierade. Men när konflikten hettar till och militära svar riskerar att destabilisera hela regionen, väger Kinas strategiska intressen tyngre. Ekonomiska relationer med väst, tillgång till globala marknader och investeringar ses i Peking som betydligt viktigare än solidaritet med Teheran.
När Kina svarade försiktigt på attackerna mot Iran tidigare i juni blev det ett tydligt avståndstagande från sitt påstådda partnerskap. Det var inte bara ett nederlag för Iran, utan också en fingervisning om att banden mellan Xi Jinping och Vladimir Putin kanske inte är så ”gränslösa” som de vill ge sken av.
En spricka med strategisk betydelse
Kinas agerande borde inge försiktig optimism i väst. Det visar att Kina inte är redo att stötta sina auktoritära vänner, varken Ryssland eller Iran, när det hotar deras egna långsiktiga mål. I själva verket kan detta vara ett gyllene tillfälle för USA och Europa att stärka sina positioner.
När Donald Trump, tillslut skulle se skillnaden mellan angripare och offer, eller åtminstone förstå att Putin spelar ut honom, då finns förutsättningar för ett starkare amerikanskt stöd till Ukraina. Risken för att Kina skulle öka sitt militära stöd till Ryssland verkar i dagsläget liten. Peking vill inte riskera sina relationer med Europa och USA för att rädda Moskva från sin isolering.
Iran och Ryssland: nyttiga men utbytbara
Så länge Iran och Ryssland fortsätter att förse Kina med billig olja och utmanar västs maktposition, fyller de fortfarande en funktion för Peking. Men de är verktyg, inte allierade i ordets djupare bemärkelse. När dessa partners agerande riskerar att hota Kinas stabilitet eller globala position, blir de snabbt övergivna.
I praktiken innebär detta att Kina inte längre är den självklara skuggsupportern till varje auktoritär regim som utmanar väst. I stället ser vi ett mer nyktert och kalkylerande Peking dvs ett Kina som väger fördelarna av sin globala integration högre än lojaliteten till regimer som befinner sig i militär konfrontation.
Slutsats: En allians på pappret
Den tysta reträtten från Kina och Ryssland vid Irans senaste kris visar att ”fiendens fiende är min vän” inte håller i längden när realpolitiska intressen står på spel. För västvärlden öppnar detta upp möjligheter, men det kräver vaksamhet, tydlig diplomati och framför allt en långsiktig strategi för att hantera stormaktspolitiken i en värld där gamla allianser visar sig vara mer sköra än vi trott.
