Donetsk blir Kremls politiska tvångströja
Full kontroll över Donetsk oblast har blivit ett politiskt måste för Kreml. För Vladimir Putin krävs en konkret och begriplig ”seger” att presentera för den inhemska publiken. Narrativet är färdigskrivet: Donbass skulle ”befrias”, allt annat var sekundärt, och bakslag på andra fronter kan som vanligt förklaras som taktiska beslut eller ”goda viljans gest”.
Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter propagandan.
Agglomerationen som vägrar falla
Den sammanhängande stadskedjan Kostiantynivka–Druzjkivka–Kramatorsk–Slovjansk har visat sig vara en strategisk mur. Trots att huvuddelen av de ryska styrkorna i regionen är koncentrerade här har genombrott uteblivit.
Runt Kostiantynivka har både den ryska 8:e armén och 3:e armékåren kört fast. Förband roteras in, förstärkningar hämtas från andra håll dvs delar av flera arméer har tillfälligt eller permanent dragits in i området. Många enheter anlände som ”temporära förstärkningar” för ett avgörande genombrott, men de förbrukas till slakt.
Att kasta mer resurser på problemet har varit den traditionella ryska modellen dvs storma, acceptera förluster, nå resultat. I fallet Kostiantynivka har bara den första delen upprepats.
Två år av intensiva strider kring Chasiv Yar och en långsam rörelse från Toretsk mot Kostiantynivka har inte förändrat helhetsbilden.
Den ryska offensiven har successivt förändrat karaktär, från öppna stormanfall till mer fragmenterade infiltrationsförsök.
Inledningsvis genomfördes direkta angrepp från syd och öst med målsättningen att bryta sig in i stadens utkanter, men dessa stoppades och ledde till betydande förluster utan avgörande framgång.
Därefter följde försök att omringa och isolera staden Druzjkivka, i syfte att strypa logistiken och tvinga fram en reträtt, men detta har misslyckades.
I den nuvarande fasen har taktiken övergått till att sända in små infiltrationsgrupper djupt in i ukrainska positioner. Resultaten har dock varit begränsade. Grupperna lokaliseras i regel snabbt och slås ut, och försök att maskera soldater som civila har inte förändrat dynamiken.
Försvararna agerar med hög grad av misstänksamhet i gråzonen mellan linjerna, vilket gör att infiltrationsförsöken sällan får fäste.
Den stora planen och dess begränsningar
När lokala försök misslyckades plockades ett äldre, mer ambitiöst koncept fram dvs att isolera hela agglomerationen genom att skära av vägarna norr om Slovjansk mot Kharkiv och slå västerut från området kring Dobropillja.
Framryckningen längs sträckan Bachmut & Slovjansk mäts dock i hundratals meter per vecka. Planen att samtidigt pressa från Dobropillja har inte gett effekt.
För att nå verkligt genombrott före sommaren skulle Ryssland behöva förstärka regionen på en helt annan nivå dvs inte genom att flytta enskilda divisioner, utan genom att omfördela nästan allt som finns tillgängligt från andra frontavsnitt.
Det skulle innebära att öppna luckor på andra håll.
Strategisk låsning
Ett fullskaligt försök att bryta igenom här skulle kräva ett åtagande i samma skala som tidigare offensiver mot Bachmut eller Avdijivka, men detta är både svårare och större . Kramatorsk ensamt överträffar dessa tidigare mål i storlek och komplexitet. Förlusterna vid ett sådant försök skulle bli proportionerliga.
Samtidigt skulle försvagade sektorer på andra fronter omedelbart skapa möjligheter för ukrainska motdrag.
Resultatet är en strategisk låsning. Kreml behöver Donetsk för att kunna tala om seger, men saknar fria reserver för att genomföra den typ av offensiv som krävs.
Den ryska ledningen jonglerar resurser mellan flera hotade riktningar. Ju fler de kastar upp i luften, desto svårare blir det att hålla alla kvar. Och den som tappar rytmen riskerar att tappa mer än bara initiativet.
