Sätt dig in i Putins värld
De trodde att jag inte visste vad jag gjorde. Men jag såg allt. Jag hörde hur korkarna poppade i Moskva när den nya administrationen i USA vände sig mot Ukraina. Jag visste att de inte skulle hålla fast vid sitt stöd. Jag såg Trump sitta där, självsäker, övertygad om att han kunde driva igenom sin vilja.
Men sedan kom Macron. Sedan kom Starmer. Två av Europas mäktigaste ledare, rätt in i Ovala rummet, och de sa till honom – ”Ukraina är inte vad du säger att det är.”
När de frågade Trump om Zelenskyj fortfarande var en diktator, tvekade han:
”- Sa jag det? Jag tror inte jag sa det. Nästa fråga…”
Klassisk Trump. Han hade hört något från någon av sina dåraktiga rådgivare – kanske Musk, kanske någon annan? Men nu, när Europas ledare stod framför honom och hamrade in sin version av verkligheten, började han lyssna på dem. Han började vackla.
Och i Moskva? Vår fest dog!
Vad händer egentligen i spelet mellan stormakterna?
Saudiarabien var bara ett försök att återupprätta kontakten. Dialogen har krympt till nästan ingenting. Amerikanerna sa mycket, lovade mycket, men ingenting konkret. Mötet i Istanbul nästa vecka handlar inte ens om Ukraina, det handlar om att fylla ambassaderna igen. För många utvisningar, för många ”oacceptabla aktiviteter”, för många ömsesidiga repressalier.
Och vad har jag och mitt moder Ryssland fått ut av allt detta? Ingenting!
Den enda verkliga effekten av Trumps presidentskap hittills är att han lyckats väcka de europeiska regeringarna ur sin dvala. Plötsligt är de villiga att agera på egen hand, i en enad front, och de pratar till och med om att stödja Ukraina ”Europas säkerhet handlar om Ukrainas roll”
Frankrike diskuterar att placera kärnvapenbestyckade flygplan i östra Tyskland. De köper fler stridsflygplan, fler fregatter. Britterna och tyskarna ökar sina försvarsbudgetar. Alla andra länder ser över eller ökar sina satsningar på försvar.
Den hala Xi försöker närmar sig Europa?
Det var aldrig tänkt att det skulle bli så här. Det var inte min plan, när jag startade ”Den speciella operationen”.
Vad har jag egentligen fått ut av detta?
Den där regelbaserade världsordningen har jag lyckats döda och det är bra!
Men sanktionerna? De är fortfarande kvar.
Ingen i väst har ens diskuterat att häva sanktionerna. De vet att det är deras starkaste kort. De viskar om att kanske återuppta handeln, att låta oss exploatera gruvor, att allt kan bli som förr, men då kräver de att kriget måste ta slut.
Inflationen är högre än vad vi officiellt rapporterar. Räntorna är konstgjorda, eftersom jag vägrar låta dem stiga mer. Rubelns värde gör mig sömnlös om natten. Är Rubeln på väg att bli värdelös?
Vad händer vid fronten?
Det är kallt. Soldaterna sliter. De använder åsnor och hästar för att frakta förnödenheter, precis som vi gjorde under andra världskriget. Det finns inga fler lastbilar. Ingen bygger nya. Ingen vill längre slåss, trots att vi erbjuder höga löner.
Vi har tömt fängelserna. Armén säger att vi har brist på folk. Men som tur är så tror folket att vi vinner. Vi lyckas fortfarande att dölja sanningen eftersom vi matar dem av vår lyckosamma propaganda. Men hur länge kan vi upprätthålla illusionen?
Vi drev ut ukrainarna från Kursk, men det krävde enorma resurser. Nordkoreanerna vi betalade för dög ingenting till. Det är en skam.
Den stora offensiven? Den har i princip nått sitt slut. Alla som spelar någon roll är döda.
Ukrainarna slår tillbaka. De återtar mark. Vi gör framsteg här och där, men i den här takten tar det minst två år till. Kanske ännu längre.
Och vad hände egentligen med all rysk artilleri? Från tio mot en i Rysslands favör har det nu krympt till två mot en.
Vi har större drönare nu, tyngre sprängladdningar. 90 kilo istället för 30.
Vi producerar också dubbelt så många drönare, men Ukraina skjuter också ner dubbelt så många. Samtidigt har de ukrainska produktionen av drönare tio dubblats och deras attacker mot våra raffinaderier, våra pipelines, våra förråd? De eskalerar.
Vad gör jag nu?
Kan vi vinna?
Det har redan gått så långt. Vi kan lika gärna satsa allt nu! Nu eller aldrig!
Vi kontrollerar stora delar av Ukraina. Krim ger vi aldrig tillbaka. Men om vi förhandlar?
Vad gör vi med alla demobiliserade soldater? De som kommer hem och berättar hur fruktansvärt det var vid fronten. Om vi går med på en uppgörelse kan NATO skicka in fredsbevarande styrkor till Ukraina.
Det ser svagt ut. Vad händer om Trump vänder sig emot oss?
Han är omöjlig att lita på. Ena dagen här, nästa dag där.
Mitt beslut
Om vi fortsätter?
Ekonomin kan kollapsa. Vi kan inte bara trycka mer pengar. Inflationen skenar redan.
Men om vi låtsas vilja förhandla? Om vi får amerikanerna att tro att det finns en möjlighet? Om vi låter dem hoppas? Om vi bara fortsätter att skylla allt på Ukraina, framställa dem som orimliga, oresonliga…
Till slut kommer amerikanerna att tröttna. De kommer säga att de försökte. Då kan vi fortsätta. Kanske, med lite tur, kommer USA att normalisera relationerna igen – även om de inte lyfter sanktionerna direkt. Det är det viktigaste.
Så vad är min plan? Fortsätta. Låtsas att vi vill ha en lösning. Men göra det omöjligt för någon att acceptera den. Då fortsätter kriget.
Om vi avslutar kriget här och nu, får vi aldrig en andra chans!
Kriget måste därför fortsätta.
Jag har gjort mitt val!
